Ibland är det skönt att springa på en film där man bara sveps med i en berättelse som helt enkelt slukar en. Ofta händer det när jag sitter och ser film att tankarna vandrar iväg; inköpslistor, lektionsplaneringar etc. Det behöver inte betyda att filmen man ser är dålig men storyn ger ibland tittaren chansen att släppa taget om illusionen, ett tillfälle jag ofta omedvetet tar. I fallet med Huvudjägarna var jag med till 100% från start till mål.
Roger Brown arbetar som headhunter, hans jobb består i att jaga rätt på lämpliga personer som företag efterfrågar, Rogers intervjuar personerna och ger sedan rekommendationer om intervjuoffret ska anställas eller inte. Då Roger har en livsstil som vida överstiger hans tillgångar är jobbet som headhunter mycket bra att förena med hans extraknäck som konsttjuv. Under intervjuerna luskar Roger reda på vad hans intervjuoffer har för tillgångar i hemmet för att sedan göra inbrott och stjäla deras konst. När Roger får nys om en Rembrandt som ägs av en viss Clas Greve tar han sig vatten över huvudet. Det som börjar med en simpel konstkupp mynnar ut i likskändningar,mord, traktorkörning, osmakliga gömställen,otrohet och en plågsam frisering.
Filmen håller inte ihop för fem öre när den synas närmare i sömmarna men det märkte jag inte av när jag såg filmen jag bara hängde med i denna sansösa, roliga och spännande historia. Det är konstigt det där med att historier ska hänga ihop eller inte. I fallet Legion störde det mig mycket men i Huvudjägarna bryr jag mig inte ett dyft. Varför vet jag inte det är bara att acceptera att man inte alltid är konsekvent i sitt filmtittande. Kompisen som var med på bion hade precis läst boken även han var nöjd med filmen.
Regi: Morten Tyldum
Betyg: 7/10
FILMITCH 
Jag såg denna i fredags. Riktigt bra faktiskt även om jag håller med dig om helheten. Filmen är lite halvhysterisk men väldigt underhållande. Känns lite som en Norsk film i samma anda som Lock Stock eller Pusher 3.
Pusher 3 har jag inte sett men Lock, stock var i tankarna efter jag sett filmen.
Jag tyckte den var väldigt underhållande. Riktigt välgjord. Men i likhet med Hanna är det en film som inte tål alltför mycket eftertanke. Bara att hålla i sig och njuta av färden.
En mycket farlig film att se om man är på analyshumör men ibland är det skönt att bara bli underhållen 🙂
Jag har bara hört lovord om den här filmen och är själv sugen på att sätta mig i biomörkret och bilda mig en egen uppfattning. Ska se till att göra det när filmfestivalen är slut 🙂
Det tycker jag du absolut ska göra. Är det svårt att gå på ”vanlig” bio när festivalen är i full gång?
Inte direkt, det märks knappt när det är filmfestival i Sthlm i jämförelse med ex. Göteborg.
Kan tänka att staden är stor nog att sluka en festival utan att det märks.
Det svåra består snarare i att ha tid själv att gå andra filmer än festivalfilmer (i alla fall för mig). Den vanliga repertoaren snurrar på som vanligt.
Fast, Joel, om man går på festivalen själv så märks det faktiskt att det är festival i Sthlm också. 😉
Hmm, filmer i stil med Lock Stock… som görs i Norden kan ibland bli töntiga bara, fast det kanske mest är ett svenskt fenomen. Pusher är ju t ex strålande.
Både danskar och norrmän lyckas bättre överlag med sina filmer i de flesta genrer. I sverige är vi ganska bra på ungdomsfilm och drama (tycker jag) men annars är det inte mkt att hänga i julgranen.
Ja, det är/var svårt då jag såg så många filmer på festivalen som jag bara kunde klämma in på min lediga tid. Jag måste hinna sova lite också 😉
Men NU har jag sett filmen 😀
Och jag väntar spänt på att se vad Fiffi tycker.
Ja, Nesbö är bra på att dra med en i en actionvirvel som gör att man inte tänker så mycket på om det hänger ihop eller inte. Kul att se att det funkar med överföringen till film också.
Jag har aldrig läst Nesbö började på första boken Fladdermusmannen eller något sådant men jag fastnade aldrig så filmen var en positiv överraskning.
Pingback: Hodejegerne (2011) | Rörliga bilder och tryckta ord