Gummo (1997 USA)

gummo_72Staden Xenia i delstaten Ohio drabbades av en tornado i början av sjuttiotalet och efter naturkatstrofen har samhället aldrig riktig hämtat sig.

Detta är premisserna för Harmony Korines märkliga och ytterst störande debutfilm Gummo. Filmen har  ingen riktig handling man får följa några av Xenias invånare under en tid. Berättelses huvudpersoner är Solomon och hans något äldre vän Tummler. De fördriver dagarna med att jaga katter som de plågar eller så sniffar och hittar på andra osmakliga aktiviteter som jag väljer att inte behandla här. Nu är Tummler och Salomon inte de enda personerna vi lär känna tyvärr finns det gott om trasiga existenser i staden Xenia den ena värre än den andre.  På det hela kan man jämföra Gummo med en skev mosaik över ett samhälle i förfall.

Som ni redan begriper är det en film som irriterar mitt sinne, den berör men inte på ett trevligt vis. Till en början trodde jag nästan att det var en dokumentär då filmen har en känsla av äkthet över sig. Kameraarbetet, skådisarna och fotot ger intrycket av att det är en dokumentär. Tack och lov är det en spelfilm annars hade nog Gummo varit outhärdlig att se. Jag finner känslor hos mig själv när jag ser filmen som jag inte alls gillar. Jag känner bara förakt och avsky för människorna som presenteras på rutan. De är sadistiska, korkade, skitiga och allmänt osympatiska. Men efter att filmen slutat börjar tankarna gnaga: Hur kan ett samhälle forma människor så de blir som stadens Xenias invånare? Vad har de för mål och i livet? Vad tänker de på innan de somnar?  Hur orkar de överhuvudtaget leva med sig själva? Frågor jag kan ana mig till men är osäker på om jag vill ha svaren på. Jag vill behålla mitt hopp till mänskligheten.

Gummo berör men det är inte en film som jag rekommenderar i första taget. Troligen kommer jag återbesöka staden Xenia någon gång i framtiden men det kommer att dröja.

Regi: Harmony Korine

Betyg: 9/10

Annonser

12 thoughts on “Gummo (1997 USA)

  1. Ah, denna white trash-klassiker. Jag såg den bara för några veckor sen. Lite kul är att jag på twittrade efter att ha sett den ”jag har just den sett den mest white trashiga filmen nånsin”, utan att nämna den vid namn. Joel visste direkt vilken film det var. 😉

    Jag har ju en svaghet för white trash. Har skrivit en text som dyker upp snart. Hmm, jag såg inte filmen som riktigt lika mörk som du gör. Såg den nästan som en komedi i stil med Killer Joe.

    • Se där då är vi två W/T-fans. Kan förstå hur du tänker när du menar att den har vissa komiska drag. Jag tror att det var den dokumentära känslan som dödade alla chanser för komik. Ser fram mot din text.

      • Och nu finns den att läsa här:

        http://jojjenito.wordpress.com/2013/03/06/gummo/

        För övrigt såg jag om stora delar av filmen (åh vilken film det är!) och jag undrar om inte några delar är dokumentära. Det är ju uppenbart att de flesta inte är riktigt skådisar men att de ändå är medvetna om att de är med i en film. Men sen fanns det även några klipp där man hade dolt vissa personers ansikte genom att göra det suddigt. Det var personer som uttryckte förnedrande rasistiska åsikter.

  2. Kände till denna (titeln), men trodde det var en brittisk komedi eller liknande, haha. Nej, låter inte direkt lockande då jag tvärtemot Jojjenito ogillar white trash (fast i Killer Joe var det roligt, det måste erkännas).

    Du gav den dock ett ovanligt högt betyg så det har noterats. Därför kan jag nu tipsa om Bad Boy Bubby som är en australiensisk white trash-film med en jäkla bra huvudrollsinnehavare. Kolla upp den om du inte sett den så kan vi prata mer sen 😉

  3. Det här var helt nytt för mig, men det verkar ju vara en kultklassker. Sådana brukar jag gilla, så tack för tipset.

      • Harmony Korine är ju den typen av guerilla-filmskapare som vill spegla verklighetens samhälle med poetiskt filmberättande, så hans metod i Gummo och andra av hans filmer har ofta varit att leta upp intressanta typer på bakgårdar i de samhällen han rör sig i och regisserat dem i sina filmer. Dessutom är han (likt Terrence Malick) ju hela tiden sökande efter vart filmen bär genom att fånga in spontanitet och improvisation som ett grepp för att berätta. Hans filmer ska vara som ett fotoalbum utan begränsade, linjära berättelseregler och det är Gummo ett lysande exempel på!

        Skumt poetisk film och en kavalkad av motbjudande ingredienser. Och visst älskar man snarast White Trash just för att man ogillar det? Man fascineras av det frånstötande. därför rekommenderar jag även W/T-hatare att se Gummo. 🙂

        På tal om Malick; Korine gillar ju Malick och i Gummo castade han dessutom den lilla flickan i Days of Heaven – Linda Manz, i rollen som den lilla pojkens mamma som förekommer i Gummo. Givetvis helt fritt att dra andliga paralleller mellan den lilla pojken i Gummo och den lilla flickan i Days of Heaven genom det, då bägge karaktärerna fyller liknande funktioner av och till.

      • Bra och tack att du redde ut min och Jojjenitos undran fact or fiction. Då kanske verkligheten inte är så hemsk trots allt 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s