Santa Claus Conquers the Martians (1964 USA)

Marcus varnade mig när jag sa att jag skulle se dagens film. Vanligtvis har han ett öppet sinne och vi båda uppskattar filmer som görs efter premissen ”hellre än bra”. När jag nämnde Santa Claus Conquers the Martians drog han inte ens på munnen utan sa bara ”se den inte”. Jag lär mig aldrig, en kastad handske måste tas upp även om den kastas subtilt.

Marsianerna är bekymrade då deras barn inte äter och visar upp ett depressivt beteende. Ledaren för marsianerna kontaktar ett ”orakel” som förklarar att barnen saknar en jultomte. Ungarna har sett på tv-sändningar från jorden och snappat upp konceptet jul. För att rädda ungarna ur depressionen beslutar marsianerna sig för att kidnappa jultomten och föra honom till sin hemplanet för att sprida lite julglädje. Ett par ungar på vår planet får nys om marsianernas planer och reser mot Nordpolen för att varna jultomten. När de kommer till Arktis jagas de av en man i en isbjörnsdräkt. Där och då kastade jag in handduken.

Nu kan en och annan protestera att jag skriver om en film jag inte sett klart men för att citera Ulf Lundell: En inställd konsert är också en konsert”. Jag har sett halva filmen och orkade inte kasta bort min tid mer. Santa Claus Conquers the Martians är inte bra men det som är den stora dödssynden är att den inte alls är rolig. Det är en själsdödande film och jag kände hur min livsglädje sakta dränerades allt eftersom filmen rullade på. Någonstans måste jag dra en gräns och jag drar den vid Santa Claus Conquers the Martians.

Den som trots allt är hågad kan se filmen på youtube sök och ni skola finna.

Regi: Nicholas Webster

Betyg: –