Saw och då snackar vi alla sju delarna!

 En släng av höstvansinne gjorde att jag klämde alla sju Saw filmerna under några dagar. Jag tänker inte recensera alla filmerna var för sig för det förtjänar de inte men däremot kan de vara intressant att se lite närmare på filmserien. För er som av någon outgrundlig anledning tänker se filmerna sluta läs nu för det kommer en  del spoilers.

Det hela serien går ut på är att det finns en mördare som går under namnet Jigsaw. Hans specialitet är att försätta människor i situationer där de måste göra något självstympande för att komma ur en mer eller mindre klurig och definitivt smärtsam fälla. T.ex slita bort krokar som sitter i ens kropp för att undkomma en bomb. Misslyckas man med uppgiften dör man på de mest gruvliga sätt, skruvar i hjärnan, brinner upp etc.etc.

Mördarens anledning till att göra detta är inte att han är en sadist, oh nej, han har ett budskap nämligen att människor ska värdesätta sina liv. Tanken är att man ska uppskatta sitt liv om man hamnat och klarat sig ur en av Jigsaws fällor. Därför utsätts endast folk som Jigsaw anser ha slarvat bort sina liv, åtminstone till en början i filmserien sedan blir hans motiv tillsammans med manus allt grumligare. För att vi som tittare verkligen ska förstå Jigsaws motiv tillåts han hålla ändlösa, känns det som, uppblåsta tal som är kryddade med filosofiskt trams som troligtvis verkar djupsinniga för den yngre publiken men som jag tröttnar på redan i film nr. 2. Detta tema maler på i en oändlighet trots att Jigsaw dör redan i tredje delen.  Manusförfattarna löser detta med att mördaren har ett gäng medhjälpare som dyker upp under seriens gång allt efter som de behövs för att täcka upp luckor i manuset.

Det är några saker som de sju filmerna har gemensamt: Fruktansvärt dåliga skådisar, MTV klippning så fort de blir dags för en fälla, en mördare (Jigsaw) som har i det närmaste en övernaturlig förmåga att förutse vad folk ska göra, gigantiska och då menar jag gigantiska hål i manus som gör det nödvändigt att fylla kommande filmer i serien med tillbakablickar som gör det möjligt att täppa till de logiska luckorna. Till detta får man nog också lägga till att slutet i varje film måste sluta med någon form av tvist oavsett hur krystad den än verkar, tvisten ska vara där till varje pris. Oftast måste tvisten förklaras med en massa tillbakablickar från samma film man tittar på samt en rejäl portion scener från tidigare filmer i serien.

Egentligen är det största problemet med större delen av Saw serien att man inte bryr sig ett dyft om de stackars satar som sitter i fällorna. Deras uppgift är att vara blodig rekvisita för att visa hur fällorna fungerar. Om man inte bryr sig om de som utsätts för fara i en skräck eller thrillerfilm så faller hela konceptet. Hur spännande skulle t.ex Halloween vara om Jamie Lee Curtis öde inte spelade någon roll? Den första filmen i serien är en riktigt bra B-film men där får man en chans att känna huvudpersonerna.  Filmen är visserligen blodig men har åtminstone lite hjärta, jag vill att de som drabbas av Jigsaws fällor ska klara sig. Redan i Saw II tappar jag intresset för de som deltar i Jigsaws lekar, jag bryr mig inte om de lever eller dör.

Trots de stora bristerna i produktionen har serien varit otroligt framgångsrik. Även om del sju sägs vara den sista så lär det komma en fortsättning om den går med vinst. Då kommer vi till  den intressanta och något filosofiska frågan som jag inte har något svar på: Varför vill man betala för att se folk som man inte bryr sig ett dugg om plågas ihjäl? Som tittare är mitt engagemang i personerna i det närmaste noll. I.o.m att det inte är spännande går det inte att applicera samma teori som varför man vill bli skrämd. Det beror på att man ( tror jag ) vill uppleva en ofarlig adrenalinkick. För att bli äcklad behöver man inte gå på bio och se dålig film. Det räcker med att äta blodpudding, det är både billigare och tar mindre tid.

Om man mot all förmodan är lite nyfiken på Saw filmerna kan jag rekommendera den första filmen resten kan man med gott samvete skita i.