Familjen McKenna är på en minisemester i Marocko. Herr och fru McKenna blir bekanta med en fransman, Bernard och de umgås lite smått. Frun Jo är lite misstänksam mot deras nye vän som verkar vara lite väl frågvis, något som hennes man Benjamin slår bort. Det kanske han inte skulle ha gjort då han plötsligt får en döende Bernard i sina armar. Med sina sista andetag lyckas Bernard flämta fram en varning om ett politiskt attentat i London. Tyvärr slutar inte obehagligheterna med detta då parets son kidnappas av mördarna och om Herr och Fru McKenna inte håller tyst om Bernards varning så har de sett sin son för sista gången.
Den här filmen av Hitchcock brukar nämnas när folk talar om hans bästa filmer och den har 7.5 på IMBD vad nu det är värt. Risken med ett sådant högt betyg och positivt förhandssnack är att förväntningarna kommer på skam och det är precis vad de gör med den här filmen. The Man who knew to much känns lite väl lång trots att den bara är två timmar. Det tar lång tid innan filmen blir spännande och tar lite fart. Egentligen är det bara finalen i Albert Hall som är riktigt spännande och bra. Det kanske är just denna scen som folk tänker på när de lyfter filmen. En bra scen kan göra en film minnesvärd men det betyder inte automatiskt att hela filmen är bra. Även om The Man who knew to much inte är så spännande är den dock både snygg med krämiga färger och präglas av Hitchcocks torra humor. Vi bjuds på en middagsscen som är ganska dråplig och en förvirrad släktträff. Fighten i konservatoriet hör även till filmens få höjdpunkter. Något som sänker spänningen är skurkarna som är ganska tama (förutom lönnmördaren) och anledningen till att de kidnappar ungen är både obetänksam och korkad. Värre är det när Hitchcock såsar till det med både sång och vissling mot slutet. Där och då famlade jag efter skämkudden något som får ses som ett misslyckande av Hitchcock då han säkerligen tänkt sig att denna sång och visselscen skulle vara spännande.
Glad blir jag dock av James Stewart och Doris Day i rollerna som paret McKenna. Doris Day är lite driven som mor och hustru och är inte det traditionella våpet vilket var skönt för omväxlings skull. The man who knew to much blev lite av en besvikelse. Som lite extra bonus kan nämnas att filmens hitlåt Que Sera, Sera (Whatever Will Be, Will Be) ibland sjungs av Färjestadshejarklack. Varför? Sera rimmar på Färjesta mer komplicerat än så behöver det inte vara i sportsammanhang.
Över hos Jojjenito kan man läsa om Duran Duran ?!?
FILMITCH 
Varje gång jag läser om den här versionen blir jag så sugen att se den back to back mot Hitch egen förlaga. One of these days…
Marcus sa att den äldre filmen var bättre.
7.5 på IMDb är ett väldigt lågt betyg för en Hitchcock-film. Det är en av hans svagare 50-tals filmer, men ändå ganska bra som jag minns det. Var dock länge sen jag såg den och minns egentligen bara lite av början och slutet (men inte exakt hur den slutar, vilket alltid är bra när man ska se om en film). Men tror du har rätt i att den är lite för lång och händelsefattig för att vara bättre.
Har du sett förlagan? Om så hur står den sig?
Nej, har faktiskt inte gjort det. Möjligt att jag tar mig en titt när jag blir sugen på mer Hitchcock…
Det kommer nog en bonusrecension av den här hos mig också. Har en gammal recension liggande. Haha, just det, Que Sera, Sera, hmmm, inte helt lyckat. Jag gillade ändå den här rullen. Som du säger, scenerna på Royal Albert Hall är riktigt bra.
Det var en småtrevlig film men kanske inte så värst spännande men klart sevärd pga Albert Hall.