När skräckförfattaren Sutter Cane spårlöst försvinner kontaktar ett försäkringsbolag utredaren John Trent (Sam Neil ). Hans specialitet är att avslöja försäkringsbedrägerier och det är just det man missänker att Canes försvinnande är. Trent tar sig an fallet men i samband med detta börjar han plågas av mardrömmar och obehagliga visioner. Trivialtetar av detta slag får inte Trent att backa från sitt fall och han får upp ett spår efter Cane. Spåret leder till delstaten New Hampshire och en stad som inte verkar finnas utmärkt på någon karta. Tillsammans med en kollega från försäkringsbolaget reser Trent till New Hampshire för att finna den mystiska staden.
Det var ett bra tag sedan jag såg den här filmen och det blev en trevlig återtitt. Storyn som kan sägas vara en blandning av Lovecrafts Chuthulu myt samt berättelserna om pjäsen The King in yellow och det var en mix som funkade väl. Visst kan man kan tycka att Trent borde reagera lite starkare över alla övernaturligheter som kommer hans väg och visst är en del av filmens effekter lite daterade och i del fall hellre än bra men det är små förtretligheter som lätt kan ignoreras.
Det jag däremot har svårt att ignorera är den rent ut sagt bedrövliga filmmusiken komponerad i sedvanlig ordning av Carpenter. Här har regissören valt att köra på hårdrocksspåret och oavsett vad man tycker om hårdrock så är det troligen den sämsta filmmusik som finns. Hade Carpenter valt ett annat musikspår har troligen filmen känts än mer ryslig nu blir det en intressant story som skaver lite här och där (mest i öronen).
Fiffi kollar in vad vårt grannland Norge har att bjuda på inom genren.
Regi: John Carpenter
Betyg: 7/10
FILMITCH 
Musiken brukar ju vara det man per automatik plussar för när Carpenter ska utvärderas, men hårdrock säger du? Känns som att få filmer kommer undan med hårdrock i soundtracket, allra minst skräckfilmer.
Jo jag var lite förvånad när jag upptäckte att carpenter låg bakom musik men han kan var inne i en headbangerperiod i sitt liv när han gjorde filmen.
Härligt att se att den håller för omtitt! Nu var det ett bra tag sedan jag såg den sist, men minns den som en av de bättre Lovecraft-ish-filmerna. Då är jag iofs lite svag för Sam Neill 😉
Neill är alltid stabil han ser alltid så ”stiff” ut men på ett bra vis. Filmen håller absolut för en omtitt.