Lady Macbeth (2016 Storbr)

När godsägaren Alexander köper en bit mark kommer den unga Katherine med på köpet.  Livet på godset är inte så värst muntert; Alexander är totalt ointresserad av sin unga fru både i och utanför sängkammaren, svärfadern Boris menar att hon inte gör sina äktenskapliga plikter, Katherine är förbjuden att gå ut och tillbringar dagarna med att sitta i en soffa och stirra in i väggen. När både svärfar och Alexander tvingas lämna godset i brådskande ärenden infrias uttrycket ”när katten är borta dansar råttorna på bordet” med råge. Katherine inleder ett förhållande med gårdens nya dräng och när hon nu fått smak på livet och friheten tänker hon inte backa en millimeter oavsett vad som krävs.

Usch detta var en obehaglig film, det är grått, kallt, dystert med en massa folk som inte är så värst muntra. Det är också en intressant och fascinerande film. Rollfiguren Katherine fångade mitt intresse på stört. Man får inte veta värst mycket om henne som person till en början och jag blev nyfiken på vem hon var och hur hon skulle tackla sitt eländiga liv. Under filmens gång går Katherine från att vara en hunsad fru till en ren naturkraft. Men hennes agerande ger inte den där tillfredsställelsen som man kan få på film när folk ger igen mot sina antagonister. Katherine tar varje tillfälle i akt för att tillförskansa sig det hon vill ha utan att visa några som helst känslor av ånger eller samvetskval utan gör vad som krävs för att tillfredsställa sina behov. Florence Pugh som spelar Katherine ska jag hålla hålla utkik efter i fortsättningen – riktigt bra skådis.

Lady Macbeth är bara 80 minuter men det var åttio minuter som kändes i kroppen och jag har inte kunnat släppa denna film efter titten kanske därför att den hos mig väcker frågor om moral och etik. Jag kan sympatisera med Katherine men samtidigt går hon för långt å andra sidan kan hon som kvinna i mitten av 1800-talet inte backa när hon väl slagit in på den väg hon valt. Jag är helt enkelt ambivalent till vad jag tycker om dramats huvudperson och filmen gnager i mitt sinne. Det känslan brukar betyda att jag sett en bra film eller som min kollega Stefan brukar säga: ”Konst ska kännas”

Regi: William Oldroyd

Betyg: 9/10