Jag kommer fortfarande ihåg när jag såg Blue Velvet första gången. Jag gjorde lumpen i Kristanstad och vi var ett gäng som betade av biofilmer i en rasande takt. Det här var på den tiden det fanns viss konkurrens inom biobranchen så man visade även smalare filmer ute på landsbygden. Jag minns att jag satt som alldeles förtrollad under föreställningen och efter filmen diskuterade vi vad det var som hade sett, kanon eller kalkon? Bildspråket hade vi aldrig tidigare sett, skådespeleriet var märkligt och historien inte speciellt orginell men skruvad och lite obehaglig. Jag är ganska övertygad om att hade jag inte sett Blue Velvet hade mina preferenser angående film sett helt annorlunda ut. Lynch första personliga film för ett större bolag hade öppnat en helt ny filmvärld för mig.
Filmen startar med idylliska scener som staplas på varandra, brandmän som vinkar i slowmotion, tulpaner, vita staket och en man som vattnar gräset. Idyllen rasar när mannen trillar ihop och kameran sänks till marknivå där massa äckliga insekter slåss med varandra. Här har vi enligt mig filmens tema,under ytan döljer sig ondskan. Berättelsen startar med en inzoomning av ett öra och den avslutas med en utzoomning av ett öra, kan det vara så att allt endast är en ond dröm?
Egentligen är Blue Velvet på ytan en ganska enkel och okomplicerad historia. Filmen skulle kunna beskrivas som ett mörkt och mardrömslikt Kitty äventyr.Efter att besökt sin far på sjukhuset hittar Jeffrey ( Kyle McLachlan ) ett avskuret människoöra . Då Jeffrey är en rekordelig ung man ( välkammad, ständigt bärandes kostym ) tar han det till polisen. Mysteriet med örat har etsat sig fast i Jeffreys sinne och tillsammans med polischefens dotter Sandy ( Laura Dern) leker de privatdektektiver. Det visar sig att en psykopat, Frank (Dennis Hopper), har kidnappat en man och hans son för att kunna utnyttja mamman/hustrun, Dorothy (Isabella Rossellini), sexuellt. Motvilligt dras Jeffrey in i Franks och Doroythys mörka värld.
Filmen har minst sagt många konstiga inslag, en stundtals onaturlig dialog och skruvat skådespeleri. Till detta kan man lägga en hel del konstiga scener som gör att jag sitter och funderar vad regissören menar. Blue Velvet är en film med flera förtjänster. Två saker vill jag ta upp. Dels Dennis Hoppers intensiva rolltolkning av Frank som torde vara en av de obehagligaste karaktärer jag stött på en film, han mördar, våldtar och misshandlar med sällan skådad frenesi. Hopper har verkligen lyckats med sitt porträtt av en djupt störd människa.
Symboliken är något annat som jag gillar i filmen, skalbaggarna/insekterna reprensenterar ondskan och är ett tema som går igenom hela filmen. Rödhakarna får i sin tur symbolisera godheten. Det är nog inte heller någon slump att kvinnan Jeffrey dras till heter Dorothy (Alice hade också fungerat) det är hon leder in Jeffrey till en värld som skiljer sig markant från hans invanda förortsliv. Det lilla jag tagit upp om filmen skrapar bara på ytan ( jag har t.ex inte nämnt musiken, scenografin och alla kopplingar till Twin Peaks ). Blue Velvet är en film man kan återkomma till utan att bli uttråkad då man ständigt upptäcker nya saker.
RWC har även recenserat filmen. Den hittar du här.
Regi: David Lynch
Betyg: 10/10
FILMITCH 
Lite överskattad Lynch rulle mest anmärkningsvärt är att den svenska DVD releasen är riktigt dålig. Den förekommer väl endast i pan och scan version om jag inte är helt ute och cyklar?
Ojoj, om jag ändå hade så goda minnen av Blue Velvet 🙂 Inte för att de är dåliga, men väldigt vaga inser jag nu. För min del har nog alltid Wild at Heart varit snäppet bättre.
Anser verkligen att ”Blue Velvet” är ett mästerverk men precis som herr Burman påpekar är svenska dvd:n usel. Kan rekommendera engelska versionen som är i widescreen och med bra bild och ljud och lite intressant extramaterial. Det finns många bottnar i ”Blue Velvet” och rent filmiskt och berättarmässigt tycker jag den är genial. Minns att jag läste en intervju med Lynch där han tänkte sig Dale Coooper i ”Twin Peaks” som en äldre Jeffrey.
BRC + Burman. Troligtvis har jag den usla kopian av dvd:n men tänkte faktiskt inte närmare på den. Det var åtminstone letterbox på tv:n. Kanske ”avslöjar” jag min egen okunnighet här men filmen först sedan bild och ljud.
haha låter som du fått uppleva den ultimata upplevelsen att se en pan/scan version (av en extremt widkomponerad film) squeezad till letterbox eller ännu bättre beskuren upp till och ner till.
Tror iof att du hade reagerat på det så det låter som du fått tag i en dvd som åtminstone är letterboxad.
Den här skulle verkligen göra sig på bluray.
skulle snarare kalla den underskattad. En näst intill perfekt film. Älskar stämningen, tempot, skådespeleriet. Lynchs bästa so far. Sofia nämner WaH. Också bra, men lite krystat skådespeleri av huvudpersonerna tycker jag faktiskt efter att ha sett om filmen.
En mycket intressant film och precis som du säger är Hopper något utöver det vanliga. Det är inte min favorit av Lynch, men fortfarande en riktigt bra film.
Så här skrev jag om filmen:
http://royalewithcheese.blogg.se/2009/november/blue-velvet.html
Angående DVD’n så äger jag själv en kopia av filmen och känner inte riktigt igen det ni pratar om. Antingen har jag helt missat det eller så är det en annan utgåva än den jag har.
Jag äger själv utgåvan med plåtomslag:
http://www.prisjakt.nu/produkt.php?p=349358
Som sagt det går inte att missa, en av utgåvorna visades som exempel när jag pluggade filmvetenskap för att dom skulle förklara hur dåligt panscan systemet var. Helt horribla hur visa bildlösningar ser ut när man beskär bilden så mycket.
Känner igen det Joel. Blue Velvet var exempel när jag pluggade film också. Panscanproblemet blir ju väldigt tydligt i Blue Velvet eftersom Lynch är så förtjust i udda bildlösningar där karaktärer och händelser ofta utspelar sig i bildrutans utkant. Nästan lika illa som att se spagetthi-westerns på panscan (duellanter som står i varsin utkant av bilden och tom öken emellan, inte helt lätt att klämma in i en gammal tjock-tv).