Winters bone ( 2010 USA )

Man kanske inte kan beskylla mig för att ligga framme i frontlinjen när det gäller att recensera nya filmer, men här kommer sent omsider en av förra årets, bland kritiker, favoriter. Ree tar hand om sina två småsyskon samt sin sjuka mamma. Hon försöker få vardagen att gå ihop, stekt potatis, ekorrstek och allmosor från grannnar gör att familjen nätt och jämt håller näsan över vattenytan.  Ree får en påhälsning av traktens sheriff som berättar att hennes far är efterlyst. Pappans försörjning är inte ekorrjakt utan amfetamintillverkning. Det visar sig att pappan  har pantsatt huset för att kunna betala borgen. Dyker inte pappan upp till rättegången kommer familjen kastas ut från sitt hem. Ree har en vecka på sig att hitta sin far något som kommer visa sig vara allt annat än lätt

Winters bone ger uttrycket ”white trash” en helt ny innebörd. ”Skrik som en gris” gänget i Deliverance är närapå sofistikerade i en jämförelse med karaktärerna i Winters bone. Det är skitigt, husen är fallfärdiga, tomterna ser ut som skrotupplag, de flesta knarkar och har lätt att ta till nävarna.Alla talar även på ett mycket speciellt sätt, släpigt med en påklistrad sydstatsdialekt som påminner väldigt mycket om dialekten i Stekta gröna tomater. Så fort någon tilltalar Ree avslutar de meningen med ordet child. Det blir minst sagt jobbigt att lyssna på i längden.

Just den biten att alla tomterna ser ut som skrotupplag fick mig att börja fundera och filosofera. Troligtvis saknar de flesta jobb och går hemma och dräller hela dagarna om man inte jagar ekorrar. Det borde bli en himla massa tid över till att städa upp på tomten. Borde inte tomterna vara riktigt prydliga? Att man inte har stålar till trädgårdstomtar och kitschiga fontäner kan jag förstå men inte att det måste se så förbannat ostädat ut.

Kunde vara en "trädgård" i Winters bone

Tanken är väl att vi som tittare ska bli gripna av Rees öde och kamp för sin familj men det blir helt enkelt ”too much” av elände och misär faktiskt så mycket att det gränsar till parodi. Resultatet blir att jag finner mig vara totalt likgiltlig för hur det går för Ree och hennes familj. Skådespelare och produktion är oklanderliga men i ansträngningen att visa allt elände går regissören på overkill och jag sitter kallsinnig, måhända att jag är hjärtlös men det är den bistra sanningen. En bonus för oss Twin peaks fans är att Sheryl Lee ( Laura Palmer ) dyker upp i en liten roll.

Regi:Debra Granik

Betyg:  4/10