Mary Poppins (1964 USA)

Året är 1910 och familjen Banks som bor på Cherry lane nr 17 i London har stora problem. Syskonen Banks sliter ut nannys på löpande band. En anledning kan vara att deras föräldrar ignorerar sina barn. Herr Banks är upptagen med sitt arbete på banken och fru Banks är engagerad i suffagetrörelsen. När föräldrarna annonserar efter en ny nanny blir det Mary Poppins som får (eller ja hon anställer sig själv) jobbet. Att Poppins inte är som andra nannys blir familjen Banks snart varse.

Det finns mycket som man kan invända mot när det rör filmen Mary Poppins: Plastig scenografi, präktiga ungar (där pojken i familjen Banks ger mig the creeps), konservativ, lite väl lång (över två timmar), en och annan sång som kanske hade mått bra av att hamna i papperskorgen men trots en del fel och brister så älskar jag filmen. Mary Poppins är en av mina favoritmusikaler av många anledningar.

Vi kan börja med scenografin som är så artficiell att det skriker om det. Trots att större delen av filmen är och känns som ett kulissbygge ger den mig en känsla av hemtrevnad. Även om berättelsen utspelar sig i storstaden London förmedlar den en intim och småmysig känsla. Jag kommer aldrig över att Matthew Garber som spelar sonen Michael är en ganska vidrig barnskådis, han ser ut som en gubbe i miniformat.  Men jag kan faktiskt för en gångs skull blunda för detta då han åtminstone inte spelar söt och bedårande i filmen. Att filmens lyckliga slut innebär att fru Banks överger sitt engagemang som suffaget och blir hemmafru kan man ha en och annan åsikt om men nu är det Disney, USA och året är 1964 så det är bara att acceptera. Det som jag tycker Mary Poppins brister i är att filmen är några sångnummer för lång. Den animerade episoden är ganska trist och på tok för lång. Dick van Dykes erbarmliga försök till att tala cockneydialekt får lämnar jag därhän.

Mary Poppins styrka ligger i att den är konstig och ganska märklig. Den är fullproppad med bisarra karaktärer, speciellt ledningen på Herr Banks arbetsplats som framför ett av de märkligaste musikalnummer jag sett och hört. Karaktären Mary Poppins sätter griller i huvudet på mig. Är hon en häxa? Varifrån kommer hon? Varför är det egentligen ingen som reagerar på hennes övernaturliga uppträdande? Beror det på någon form av hypnos? Är hon egentligen någon sorts naturkraft? Många frågor men inga svar, eller som Poppins själv säger till Mr.Banks: ”Jag förklarar aldrig någonting”. Jag får nöja mig med det svaret men samtidigt gör denna gåtfullhet att jag finner karaktären Poppins intressant. Var gång jag ser filmen hoppas jag komma gåtan Poppins närmare. Här vill jag tillägga att jag inte läst böckerna om Mary Poppins av P.L. Travers, där kanske jag skulle få svar på mina frågor.

Filmens musik är ett kapitel för sig man har satsat på kvantitet och i de flesta fall kvalite´. Bröderna Sherman som som skrev filmmusiken gjorde ett 30-tal låtar. Hur många som är med vet jag inte men det blandas friskt, både högt och lågt. Trots den stora mängden musik är det många låtar som är bra t.om mycket bra: Supercalifragilisticexpialidocious, A spoonfull of sugar, Feed the birds som var Walt Disneys favoritlåt och Chim Chim Cher-ee för att nämna några. Slutligen vill jag lyfta fram Julie Andrews i huvudrollen som Mary Poppins jag anser att hon gör ett avsevärt bättre arbete här än i Sound of Music. Poppins i Andrews version har glimten i ögat och man aldrig riktigt var man har henne.

Mary Poppins är en av de bättre musikalerna som till det yttre kan verka enkel och okomplicerad men jag finner den fantasieggande och gåtfull och fullspäckad med konstiga karaktärer och bra musik. Ordet ”Supercalifragilisticexpialidocious” kan också dyka upp på de mest oväntade ställen. Här i serien Sandman av Neil Gaiman. Om Gaiman citerar Mary Poppins så vet man att den definitivt har hög kvalite´.

Även Sofia har skrivit om samma film, det kan ni läsa om här.

Regi: Robert Stevenson

Betyg: 9/10