På kort tid har jag nu följt det här parets öden. Om det är till fördel att ha sett de tre filmerna rask takt eller inte är svårt att bedöma. Genom att ha sett filmerna under loppet av ett par veckor får jag en helhetsbild som kanske gått förlorad om jag väntat nio år mellan varje film, å andra sidan torde det vara en ganska skön känsla att få åldras i takt med det fiktiva filmparet Jesse och Celine.
Som brukligt har det passerat nio år sedan vi sist lämnade de två i Celines lägenhet i Paris. Before Midnight startar med att Jesse lämnar sin son på flygplatsen då han ska åka hem till sin mor i Chicago. Familjen har tillbringat sommaren på en författarkoloni i Grekland och de ska tillbringa sin sista natt ifred från barn på ett hotellrum då några bekanta passar dessa.
Har man sett de tidigare filmerna känner man snabbt igen sig. Jesse och Celine diskuterar, talar och pratar oupphörligen. Jag begär inget annat och är därför mycket nöjd med filmen. Dramat är uppdelat i fyra akter som består av en biltur , en middag, en promenad och vistelsen på hotellrummet. Det låter inte speciellt upphetsande men samtalet mellan Jessse och Celine flyter på och iom att jag lärt känna dessa två personer så väl är min koncentration på topp för att hinna med att uppfatta allt som hänt under de nio år som förflutit. Det känns inte längre som att det är Hawke och Delpy som spelar två karaktärer, de är helt enkelt Jesse och Celine.
Filmens svagaste stund är nog middagsscenen. Den var inte tråkig men filmen tappade lite sin spontana känsla och samtalen kring bordet kändes en aning uppstyltade. Det var lite som att var och en av karaktärerna kring bordet satt och väntade på sin tur att få tala. Middagssamtalet präglades inte riktigt av den spontanitet och äkthet som jag blivit bortskämd med. Filmen bjuder även på ett utsökt och magnifikt gräl som var otroligt underhållande, en höjdpunkt i triologin.
Magin från den första filmen är helt borta och berättelsen har övergått från en bitterljuv historia till en grå vardag även om miljön är ett soligt Grekland. Jag hade en trevlig om än stormig stund tillsammans med två fiktiva personer som jag nästan kan räkna in i min bekantskapskrets. Jag skulle dock akta mig noga för att ge mig in i en argumentation med någon av de två. Jag skulle vara chanslös.
Jag förutsätter att det kommer en fortsättning om nio år, nej jag kräver det.
Regi: Richard Linklater
Betyg: 8/10
FILMITCH 
Jag håller med om allt du skriver. Jag såg ju de två första filmerna precis innan jag såg Before Midnight nere i Malmö och det var häftigt att se de två igen. Middagsscenen är den lilla svagheten även om det inte är en dålig scen egentligen. Men som du skriver så kändes det som det mest handlade om att lämna över stafettpinnen till nästa person som skulle säga sin sak. Gillade ändå när Céline körde sin ”blond bimbo”-grej för Jesse. Grälet på hotellrummet är briljant.
Blond bimbo var roligt den kommer igen på slutet. Stafettpinne var ordet jag söket när jag hamrade ned mitt inlägg. Visst är det så.
Jag har sett filmerna med nio år emellan och för mig är det nog en av anledningarna till att jag tycker så mycket om dom. Filmerna alltså. Den här känslan av att jag inte vet om jag någonsin kommer få se Jesse och Céline igen, det är den som gör det bitterljuva. Det är som att se en 2D-film men som blir 3D på grund av betraktarens känslor. Underligt det där, jag har aldrig känt så med någon film förut och nu har jag varit med om det vid tre tillfällen. Och självklart hoppas jag på en femtioårsfest om nio år men som sagt….man vet ju inte.
Jag känner nu igen den känslan – kommer vi få se dem igen. Vi får börja mailbomba trion om en sisådär sju- åtta år.
Håller med det mest av vad du skriver. Jag gillade dock lunchscenen (för det var väl lunch de åt i stor grupp?). Den adderar ett nytt moment i trilogin där Jesse och Céline inte bara umgås själva. Den scenen passar bra in eftersom de nu bildat familj och inte längre är i tvåmanland med uppvaktning och flört. Men visst, dialogen under lunchen/middagen känns något mindre naturligt flödande, mer som om den vore skriven…
Grälet är briljant men också på snudd obehagligt. Igenkänningen.
Ser verkligen fram emot att möta dem igen. 50 årsfesten!
http://fripp21.blogspot.com/2013/09/before-midnight-2013.html
Jag tolkade det som tidig middag men nåväl de åt mat kring ett bord iaf. Köper symboliken i ditt resonemang men som sagt flytet på dialogen blev lite haltande.
Igenkänning av grälet? Usch då. Låter inte trevligt alls. Själv är jag en professionell grälduckare 😉 Andra skulle kanske säga konflikträdd 😉
Som sagt, jag blir bara ensammare och ensammare i mitt tjurighetshörn 😉 Men jag håller med om naturligheten hos Ethan och Julie, samt att middagsscenen är den svagaste just för att den jämförelsevis känns så regisserad. Däremot måste jag säga att jag blev jäkligt taggad på Jesses bok-idé.
Jag hade nog inte läst den boken även om den hade ett och annat intressant uppslag.
Du står på dig i din ensamhet principfast och rakryggad 😉