På hemväg efter filmen funderar jag över hur det kommer sig att jag inte blir mer upphetsad över en film som innehåller monster som fightas, explosioner, raserade städer och en och annan snygg scen. Filmen Godzilla börjar bra. I förtexterna körs det gamla journalfilmer från femtiotalet och man börjar ana att det rör sig om någon form av konspiration. Berättelsen hoppar sedan fram till 1999 där det sker en olycka på ett kärnkraftverk i Japan för att sedan ta ett sista skutt framåt i tiden till 2014. Ford Brody är nyss hemkommen från Afghanistan(?) när han får ett telefonsamtal som rör hans far. Pappan har blivit arresterad då han försökt smita in på området för kärnkraftsolyckan 1999. Sonen får packa sin väskor igen, lämna fru och barn för att hämta hem sin far. Hemresan blir dock inte så enkel då pappan är övertygad om att man mörkar vad som egentligen hände den där ödesdigra dagen 1999. Det står snart klart att det är en konspiration av globala mått som involverar både monster och atombomber.
Godzilla har ett helt ok manus om man nu accepterar lite logiska kullerbyttor och monster på hundra meter samt att Godzillas medverkan var lite vag, han/hon spelar konstigt nog andrafiolen i filmen. Den första halvtimmen är bra men sedan tappar filmen fart trots en hel del maffiga scener som är bra för stunden. Om jag skulle jämföra Godzilla med Jurassic park är det en sak som skiljer de två filmerna åt. I den sistnämnda filmen bryr jag mig om människorna blir dinosauriemat eller inte. När det rör Godzilla kan ödlan käka upp hela skådespelarensemblen om den så vill och jag skulle inte ens höja på ögonbrynen. Troligtvis skulle denna handling vara till filmens fördel då man av någon oklar anledning har valt att skänka filmens huvudroller till Aaron Taylor-Johnson och Elizabeth Olsen Jag har stött på gråsuggor i mina rabatter med större personlighet Till på köpet har paret man ska tänkas bry sig om begåvats med ett barn som ger ett svagbegåvat intryck (absolut en kandidat för ödlemat om jag fick bestämma). Man har trots allt en hel den bra skådisar i filmen tex Bryan Cranston och Juliette Binoche men de ges ingen chans att få glänsa då allt ljus faller på det trista paret. Så det enkla svaret på den inledande frågan blir: Det spelar ingen roll hur mycket pengar och datorkraft man pumpar in i en film om de mänskliga karaktärerna inte lyckas väcka några känslor hos tittaren. Filmen är en besvikelse men en välgjord sådan och gillar man slagskepp och helikoptrar blir man nog glad för de har mer speltid än filmens monster.
Regi: Gareth Edwards
Betyg: 5/10
FILMITCH 
Håller med dig i det mesta. Såg den också idag och så här skrev jag om Godzilla. Precis som du var inne på är den välgjord och snygg (för det mesta), men jag saknar själ. Karaktärerna bryr man sig inte ett dugg om. Ganska besviken faktiskt eftersom jag fångades av trailern som gav intrycket av att filmen skulle vara annorlunda än den visade sig vara.
Trailern var snygg och fyllde sin funktion dvs jag löste en biljett. Men filmen satsade tyvärr mer på effekter än karaktärer.
Vi verkar tycka precis tvärtom när det gäller första och andra delen av filmen. Jag älskade andra delen, tempot, stämningen, monstren. Däremot skådisarna, ingen av dom var nåt att ha tycker jag.
Jag tyckte inte illa om andra delen men filmen grep aldrig tag i mig trots att den var snygg och actionfylld.
Håller med dig i all väsentligt, fast jag fann inledningen trist. Mot slutet fick vi alla fall se lite spektakulära actionscener, som förvisso brukar vara de tristaste delarna av bra actionfilmer likt The Avengers. Nej, detta var blekt.
Jag gillade den lite stillsamma uppbyggnaden men håller med om att det var bra action dock aldrig spännande mot slutet.
Jag som stort Godzilla-fan var faktiskt nöjd över det jag fick se. Naturligtvis är problemet med filmen just människorna och den platta dialogen. Något som är vanligt förekommande i många av de gamla japanska filmerna. Såhär skrev jag om filmen: http://fyrkantigaogon.wordpress.com/2014/05/15/pampig-kaiju-eiga-som-ar-trogen-originalet/
Om ni inte sett någon av de tidigare filmerna rekommenderar jag stark Godzilla (originalet), Destroy all monstren och den sista (hittills) av Toho-filmerna, Godzilla final wars.
Jag har sett Godzilla när jag var ung/barn minns ngn med en fjäril. Den ”nya” filmen känns mer japansk än den som kom 98 speciellt om man kollar in monstret men numera räcker det inte med snygga effekter jag vill känna för karaktärerna.
Mycket intressant det här!
Ditt betyg, Henkes, Fiffis, Movies-Noir! Blir till att bilda sig en egen uppfattning. Typ på söndag. 🙂
Hoppas du blir nöjd 🙂
Haha, älskar gråsugge-iakttagelsen 🙂
Skådisar har en tendens att bli gråsuggiga i filmer av detta slag när man bara satsar på effekterna 😉
Och jag kan ju bara instämma i omdömet. Man fick ju egentligen inte känsla för någons personlighet, utom kanske Godzilla. Hen hade ju i alla fall ett driv och en ambition: döda monster 🙂
Håller med största personligheten var Godzilla resten var klippdockor 😉