Les Parapluies de Cherbourg (1964 Frankrike)

Guy och Geneviève är störtförälskade i varandra. De planerar sin framtid tillsammans men det finns en del hinder i vägen t.ex hennes mor. Hon anser att dottern är alldeles för ung för att binda sig, något jag iofs kan hålla med om då Geneviève endast är 17 år. Mamman anser att Guy inte kan skänka dottern trygghet, han är 20 år och jobbar som bilmekaniker. Geneviève har heller inget glidarjobb då hon hjälper till i sin mors paraplyaffär. Trots moderns motvilja träffar Geneviève sin älskade Guy men verkligheten gör sig påmind: Frankrike ligger i kolonialkrig med Algeriet och Guy blir inkallad. Geneviève lovar att vänta på honom men två år är en lång tid när man är sjutton år, får en friare på halsen i form av en juvelerare samt att det visar sig att man är gravid (detta var på den tiden ett tv-program som Ensam mamma söker var otänkbart i etern).

Jag har sett filmen tidigare men anar att jag då var utrustad med sotade glasögon, öronproppar och ett hjärta av sten. Det är den enda rimliga förklaringen jag kan ha för detta var en extraordinär upplevelse som satte mina känslor i storm av sällan skådat slag. Det tar några minuter innan jag vant mig vid att alla filmens repliker sjungs fram men sedan känns det helt naturligt, jag vill inte ha det på annat sätt. Filmen har inga direkta sångnummer utan olika teman som återkommer. De finns en del sånger men de vävs ofta in i dialogen och det fungerar ypperligt. Min misstanke är att det är just det att alla repliker sjungs fram som förstärker känslorna i filmens handling.

Filmen formligen sprakar av färg och känslor och innan jag förstår vad som händer har jag ryckts med i handlingen och är som uppslukad av kärlekshistorien. Catherine Deneuve är bedårande i rollen som Geneviève när hon är i bild suger hon åt sig all min uppmärksamhet. Hela filmen är bra från början till slut med den har två scener jag aldrig kommer glömma. Dels när Guy berättar för Geneviève att han blivit inkallad och det hjärtskärande slutet. Bloggkollegan Henke brukar tala om att det blir lite dammigt i rummet när det är känslomässiga scener. De sista fem minuterna av Les Parapluies de Cherbourg trodde jag att någon hade tömt en dammsugarpåse i vardagsrummet så dammigt var det. Jag skulle aldrig kunna tro att en simpel tankning på en Essomack skulle kunna vara så uppslitande. Själv tankar jag oftast på obemannade mackar där det mest uppslitande är när jag ser vad jag kommer få betala för bensinen.

Det finns inget annat betyg att ge än ett toppbetyg till detta kärleksdrama. Det kommer kännas lite futtigt att se andra filmer en tid framöver då de troligen kommer te sig en aning bleka mot denna känslomässiga färgstorm.

Både Henke och Sofia har sett detta mästerverk.

Jag hoppas att Sofia är lika nöjd med sitt val för dagen.

Regi: Jacques Demy

Betyg: 10/10

——————————————————————————————————————–

Då var det slut på det roliga för den här gången. Paljettklänningar och snajdiga kavajer hängs in i garderoben. Halmhatten kastas upp på översta hyllan i väntan till nästa vår. Musiken tystnar och bloggen blir med ens lite gråare. Jag vill passa på och tacka för kommentarer och om jag kollar på besöksstatisktiken så verkar det som att det finns många musikalvänner ute i landet men de är lite hemliga av sig.

Ett extra stort tack till Sofia, tillsammans har vi betat av blodtörstiga barberare, nazister och folk i extravaganta kläder. Naturligtvis så återkommer musikalveckan nästa år. Det har redan droppat in ett önskemål som jag ska göra allt i min makt att uppfylla.