Cat people (1942) vs. Cat people (1982)

 1942 kom den här lågbudgetfilmen som rafsades ihop på 18 dagar. Man använde lite överbliven dekor från andra filmer och filmade snabbt ihop den här ganska intressanta berättelsen som är en variation på varulsmyten. En man, Olivier, raggar upp en kvinna, Irena, i en djurpark. Irena kommer från en liten by i Serbien. Redan på andra dejten påstår hon att byn hon kommer från dras med en förbannelse. Irena misstänker att hon kan förvandlas till ett vilddjur om hon är intim med någon. Olivier som på mycket kort tid blivit blixtförälskad i den unga serbiskan avfärdar detta som inbillning och paret gifter sig.

Filmafffischen lovar avsevärt mer än vad den håller. Intrycket jag får är sex och spänning men de båda lockelserna lyser helt med sin frånvaro. Det finns nämligen ett stort problem med 1942 års Cat people; den är inte ett dugg spännande . Det pratas och tjattras i ca 45 minuter en del kanske menar att regissören bygger upp spänningen men jag upplever att man försöker få tiden att gå så att materiel till en långfilm kan skrapas ihop för det är en ganska kort långfilm (70min). När det är 20 minuter kvar tar filmen ”fart” men det är så dags då. Ett annat problem jag har är karaktären Oliver. Visst är filmen 70 år gammal men karaktären var en korkad träbock redan på den tiden. Vad kvinnorna ser i den karln är för mig en gåta Att Oliver ska tröttna på Irena då hon inte ens vill kyssa honom och kommer vilja skilja sig lär inte förvåna någon men varför överhuvudtaget gifta sig?

Fyra decennier senare kom Paul Schraiders version av Cat people. Andra tider andra seder för här satsar man på sex och spänning, ja åtminstone det förstnämnda. För att drabbas av förbannelsen är man tvingen att ha sex så nu kan åtminstone kattkvinnan som spelas av Nastassja Kinski hångla hur mycket hon vill. Irena (Kinski) far till New Orleans för att träffa sin bror Paul som spelas av en pilsk Malcolm McDowell. Bägge syskonen hör till kattfolket, en grupp människor som har kattlika egenskaper eller om jag har förstått deras ursprungshistoria rätt; leoparder i människoskepnad. På 80 talet har man, som jag tidigare nämnde, hottat upp förbannelsen en aning; om en kattmänniska (människokatt?) l går till sängs med en vanlig människa förvandlas man till en stor svart panter (eg. leopard), för att bli människa igen måste man döda. Paul vill naturligtvis hoppa i säng med Irena då han är pilsk som få. Irena som inte känner till sin bakgrund som kattmänniska blir chockad av den incestuösa inviten och flyr fältet. Det hela trasslar till sig än mer när Irena uppvaktas av intendenten på stadens zoo (John Heard) och filmen kan nog bäst beskrivas som en sexsoppa med förvånansvärt mycket gore, bra effekter (förvandlingsscenen från människa till leopard är en höjdare) och ett fantastiskt soundtrack signerat Giorgio Moroder. Filmen duger men den känns aningen korkad och lite gubbsjuk. Dowell och Heard trånar efter Kinski som mest springer runt som ett frågetecken. Den enda som verkar ha både vett och sans i berättelsen är den kvinnliga djurskötaren Alice som spelas av Annette O’Toole . Jag får lite känslan av att regissören Schraider satsat mer på sex och blod (ibland en oslagbar kombination) än att tåta ihop en bra film för grundhistorien om kattfolket är bra och fantasifull det är utförandet som lämnar ett och annat att önska.

Hur faller nu domen 1942 eller 1982?  Båda filmerna har en intressant historia att berätta men de faller på framställningen. 1942 är berättelsen trist och aningen pladdrig. 1982 blir det för gubbsjukt och en himla massa tjat om sex men jag anser att den senare filmen går segrande ur striden den är åtminstone inte tråkig och jag älskar soundtracket. Bowie fick en hit med låten Cat peole som läggs upp nedan.

Cat people 1942: 2/10

Cat people 1982: 4/10