Denna månad är temat knark hos Filmspanarna. Jag började tänka så det knakade. Vilken film skulle jag välja? Som tur var har jag en bror som kan det här med film. Likt de gamla grekiska filosoferna gav han mig svaret i form av en fråga: Har du sett Reefer madness?
1936 finansierades filmen Tell your children av en grupp kristna. Tanken var att filmen skulle fungera som en informationsfilm till föräldrar om riskerna med knark. Vid den här tiden rådde det en viss hysteri i USA kring cannabis, myndigheterna hade siktat in sig specifikt på att bekämpa denna drog. Innan filmen fick distrubition köptes den upp av Dwain Esper, som fick möjligheten att snaska till den. En möjlighet han gladligen tog. Nya rafflande scener spelades in och resultatet är definitivt sevärt.
Filmens hjälte: Dr.Carroll
Reefer madness börjar med ett föräldramöte där Dr. Alfred Carroll (filmens hjälte och moraliska samvete) berättar om faran med marijuana. Enligt Dr. Carroll är drogen värre än heroin och bruket sprider sig likt en pest i det hedervärda amerikanska samhället. För att iilustrera vilka hemskheter marijuana kan leda till berättar Dr. Carroll en sedelärande historia för de bekymrade föräldrarna. Paret Mae och Jack bedriver en skum verksamhet i sin lägenhet. De bjuder in fina (vita) amerikanska ungdomar att dansa till jazz och paret bjuder (till en början) på röka. Denna verksamhet kommer att leda de aningslösa ungdomarna in i en omoralisk malström av våld, sex, maniskt pianospelande, kedjerökande och död för att slutligen leda till galenskap.
Risken med cannabis.
Samtidigt som Reefer madness är otroligt usel har den ett högt underhållningsvärde. Roligast blir det när den ängsliga amerikanska dubbelmoralen gör sig gällande. Man vrider skenheligt sina händer över det moraliska förfallet samtidigt som man gottar sig i våld och sex. Att manus, produktion och skådespelarnas insatser är under all kritik behöver nog inte nämnas. Jag är inte speciellt insatt i bruket av narkotika men den effekt som marijuanan har på filmens personer har jag aldrig vare sig läst eller hört talats om. Maniskt pianospelade samt att man riskerar att lite på en höft bli dömd till livstids psykiskvård av en domare på stående fot utan rättegång hör tydligen till riskerna när man brukar cannabis.
Reefer madness startade troligen som ett behjärtansvärt projekt men filtrerat genom amerikansk dubbelmoral och sensationslystnad blir slutprodukten en mycket underhållande men ack så usel film. Filmen fick en remake 2005 men då som musikal. Om jag hittar den kan ni vara ganska säkra på att den filmen dyker upp på bloggen i framtiden.
Här såg jag filmen.
Regi: Louis Gasnier
Betyg: 3/10
Andra Filmspanare som dykt ned i knarkträsket denna tisdag är:
FILMITCH 
Pingback: FILMSPANARTEMA: KNARK
Pingback: Pineapple Express (2008) « Rörliga bilder och tryckta ord
Jag vill bli drabbad av ”maniskt pianospelande” också! Hysteriskt roligt. Kul val filmitch!
Men då gäller det att man kan spela piano 😉 Sanslös o sevärd.
Pingback: Filmspanartema: Knark! | Flmr
Shit, jag som endast kan spela piano maniskt – vad säger då det om mig??
Älskar det trashiga filmvalet och blir sugen på att se både denna och den nya musikalen på en och samma kväll någon gång. Man måste ju bara hurra för sjuk propaganda av det här slaget. 🙂
Att se båda filmerna back to back kan kanske ha sina risker. risker som innebär maniskt pianospelande 😉
Haha! Ja, jag får se filmerna i ett hem utan piano då – tack för tipset. 😛
Pingback: More is never enough – straffet för den totala glädjen « ExceptFear
Haha, oj här har det grävts djupt men oj så mycket kul som går att hitta med hink och spade 😉
Jag kan ju lugnt säga att det här är en film jag inte kände till alls. Jag tror inte jag kommer se den heller men det var skoj läsning 🙂
Roligt att jag kunde bjuda på underhållande läsning. Jag skulle ljuga om jag påstår att filmen är bra men det är en upplevelse som ändå kan rekommenderas.
Jisses vilken obskyr liten film du lyckats gräva upp!
Har man en bror som Marcus blir grävandet avsevärt lättare.
Det här är ju en riktig klassiker — kul att du tog upp den! Har nog inte sett hela från start till mål, men genren upplysnings/exploitation-film är helt underbar 😀
Filmen är inte nödvändig att se från start till mål det räcker väl att se lite här o där för att få sig en uppfattning. Underhållande? Mycket 🙂
Pingback: Would they allow pink elephants into a theatre today? « The Velvet Café
Pingback: Filmspanarna-tema: Knark – Half Baked vs Traffic « Jojjenito – om film
Tack för att du eller din bror då lyfte fram den här för mig helt okända pärlan (vad det verkar). Är lite nyfiken på om det förekommer några rasistiska innslag, typ fördomar mot svarta, apropå att du nämner att det var vita ungdomar och så då den farliga jazzen. Nå, jag kan ju komma själv på Voddler. Vad betyder förresten reefer?
Ja Sofia gav dig svar ang. Reefer. I filmen förekommer det inga svarta karaktärer men jazzen sågs vid den här tiden som något depraverande som sänkte den allmänna moralen jfr med ravefester. Filmen är åtminstone inte till ytan rasistisk men om det fanns ett problem med droger och cannabis fanns det troligtvis inte bland vita medelklassungdomar som filmen handlar om utan bland de på samhällets baksida, en grupp som filmen effektivt ignorerar. Å andra sidan får man lov att inse att filmen snart är 80 år gammal och gjordes under en tid då lite andra värderingar gällde både i Sverige, USA och t.ex Tyskland.
@Jojjenito: Reefer är dåtidens hipsteruttryck för cannabis