Lucy (2014 Frankrike)

En ung kvinna, Lucy, blir ofrivilligt inblandad i skumraskaffärer som rör koreanska knarkhandlare. Lucy får en överdos av en drog något som gör att hon utvecklar extraordinära förmågor tack vare att hennes hjärna nu använder hela sin potential. Frågan är bara vad hon ska göra med sina nästintill gudalika krafter.

Filmens regissör är den inte helt obekante Luc Besson en man som oftast gör intressanta filmer men likt en målare som nästan har sitt mästerverk klart verkar Besson inte kunna avhålla sig från att kludda lite för mycket på duken. Det är som att karln lider av någon form av tvångssyndrom som gör att han måste schabbla bort sin filmer. Ibland är det små detaljer (grishanddockan i Leon) ibland är det hela filmen (Rosanna Arquettes karaktär i Det stora blå) men att det kommer att schabblas i en Besson film är lika säkert som att solen går upp imorgon. Trots detta dras jag till hans filmer för karln har en berättarglädje som smittar och hans historier väcker ofta mitt intresse.

I Lucy är det inte så mycket jag stör mig på även om man är helt ute och cyklar när man hävdar att vi bara använder 10% av vår hjärna – vi använder redan 100%. Det är väl bara de märkliga djurmetaforerna som är insprängda under filmens första halvtimme, om ni kommer se eller redan har sett  filmen förstår ni vad jag menar, som är lite Bessonska. Filmens stora problem är istället att Lucy snabbt når och får så otroliga krafter. Att hon jagas av polis och knarkhandlare spelar inte så stor roll då hon bara behöver vifta lite med vänsterhanden för att besegra ett rum fullt med adrenalinstinna män. För att få med åtminstone lite spänning i filmen hade man kunnat dämpa Lucys förmågor men å andra sidan hade inte Besson då fått med sina övertydliga religiösa motiv som präglar filmen mot slutet. Tråkigt blir det dock aldrig och det finns en hel del läckra actionscener och det är oftast trevligt att se Scarlett Johansson och USA:s svar på Erland Josefsson på vita duken

Regi: Luc Besson

Betyg: 5/10