Crazy, stupid, love (USA 2011)

Bara rollistan får det att vattnas i munnen på en. Julianne Moore, Kevin Bacon, Ryan Gosling, Steve Carell m.fl, m.fl. Komedi och romantik blandas troligtvis en film de flesta borde gilla. Jag har dock en och annan invändning.

Cal och Emily har varit gifta i 25 år, plötsligt under en middag släpper Emily en bomb; Hon vill skiljas och som grädde på moset har hon varit otrogen med sin sliskige kollega David. Cal tar sitt pick och pack flyttar till en lägenhet och tillbringar fritiden på barer som ett patetiskt vrak. Allt vänder för Cal när playern Jacob tar honom under sina vingars beskydd och förvandlar den mesige förortsmannen till en fullfjädrad casanova. Förvandlingen är emellertid bara på ytan för Cal älskar fortfarande sin fru och vill inget hellre än att återförenas, tyvärr har en kärlekscirkus som involverar lärarinnor, barnvakter, tonårssöner startat vilket gör att Cal får aningens svårt att reda upp situationen.

Filmen har en imponerande rollista och jag kan verkligen inte klaga på skådespelarnas insatser i filmen. Julianne Moore är som vanligt fantastisk i rollen som krisande kvinna i medelåldern, Carell gör det man förväntar sig av honom, Bacon är så där sliskig som bara Bacon kan vara och Gosling är Gosling dvs bra som alltid. Min beundran för Gosling är något som min fru ställer sig lite undrande över; ”Han är inte ens speciellt snygg och bara helt ok som skådis. En uppsnofsad Carell slår Gosling i alla väder” är fruns åsikt. Obegripligt!  Marisa Tomei är med på ett hörn vilket jag uppskattar då man tyvärr får se henne alltför sällan. Filmen är till en början rolig och jag skrattar gott åt flera scener. Berättelsen har en del (men inte mycket) svärta. So good so far.

Tyvärr tappar berättelsen i fart när de konservativa amerikanska värderingarna som vanligt smyger sig in mot slutet. Jag vill inte spoila men om vi uttrycker det så här: Kärnfamiljen ligger som vanligt i topp och flickor ska hålla på sig. Detta hade jag kunnat leva med men sedan kommer det som jag fasar för i filmer i den här genren:TALET obligatoriskt i alla lättsammare amerikanska komedier. Någon (oftast huvudpersonen) håller ett snyfttal inför en oförberedd publik som blir så tagna av den öppenhjärtliga monologen att de spontant applåderar och hyllar talaren. Naturligtvis är talet så bra att alla problem löser sig till det bästa. Hemma brukar jag gå och fixa med kaffe eller något annat vid de här tillfällena men i en bio är det bara att sitta och ta emot skiten. Jag hatar detta obligatorium i amerikanska komedier av hela mitt hjärta.

Ensambeln och de två roliga första tredjedelarna av filmen gör dock att den blir godkänd hade jag av någon anledning missat sista tredjedelen av filmen hade betyget varit avsevärt högre.Jag får lov att tillägga att min fru gillade filmen och jag är övertygad om att folk som gillar Notting hill och liknande filmer kommer tycka att Crazy, stupid, love är en bra film.

Regi: Glenn Ficarra, John Requa

Betyg: 5/10