Filmspanarnas tema för den här gången är: På väg. När jag läste om temat tänkte jag direkt på klassikern The Road warrior eller Mad Max 2 som den också kallas. I en nära framtid efter samhällets sammanbrott kör den f.d. polisen Max planlöst omkring i den australienska ödemarken. Hans tillvaro präglas av en ständig jakt efter bensin. När Max finner en grupp människor som försöker att upprätthålla någon form av civilisation kring en oljekälla ser han sin chans lösa sina framtida bränsleproblem. Då källan belägras av en grupp huliganer som vill åt oljan erbjuder sig Max att skaffa fram en lastbil åt de ansatta oljeproducenterna så kan fly med bensin och livet i behåll.
The Road warrior är en B-film och inget annat. Det vittnar både klippning, regi och en del skådespelare om. Vidare har man använt sig av det gamla stumfilms tricket att öka filmhastigheten för att det ska bli lite mer fartfyllt och det är illa, riktigt illa. Filmmusiken är inte heller något att hurra för, i otakt med handlingen, dåligt mixad och ganska intetsägande. Men jag ignorerar alla brister som filmen innehåller då jag älskar The Road warrior. Det är häftiga biljakter, coola karaktärer och Mel Gibson har aldrig varit bättre (trots att han bara har sexton meningar i filmen). Trots att jag sett filmen ett tjugotal gånger rycks jag med på stört från första rutan och följer med i jakten på bensin ända till slutet. Karaktärer som Wez, Humungus (spelad av svenske kroppsbyggaren Kjell Nilsson), Warrior girl och Feral kid kanske inte klarar av en närmare granskning och i ett annat sammanhang skulle de troligtvis falla platt och bli lite löjliga men i The Road warrior funkar de. Egentligen kan jag nog inte riktigt förklara varför jag gillar filmen så mycket – en del filmer kanske har den funktionen att de går rätt in i hjärtat och stannar där för tid och evighet. Det är nog bara att acceptera.
När man har sett en film så många gånger som jag har sett The Road warrior sker det oundvikligen att man börjar filosofera lite, kanske kring den tionde titten eller så. Filmspanarnas tema var som sagt På väg och det är två ord som jag funderar över nu när jag ser filmen än en gång. Vart är alla på väg och varför ger de sig inte iväg? När katastrofen skedde (som inte var någon dramatisk historia, samhället upphörde bara att fungera) hur hamnade alla dessa människor i Australiens ödemark? Folket vid oljeriggen kan inte lämna stället för de behöver en tankbil. I filmen nämner man att det är 300 mil till kusten men de har tillgång till en buss och massa andra fordon och borde kunna tanka längs vägen. Varför har de inte redan åkt? Humugus och hans anhang vill åt bensinen men varför? Vart är de på väg? Vad ska de göra när de fått bensinen? Hur hamnade detta sällskap i öknen? Slutligen filmens hjälte Max. Han verkar köra planlöst med sin bil i ödemarken men varför? Han har i.o.f.s. förlorat sin familj och kanske bearbetar han sina personliga problem med att köra bil. Vad söker han? Många frågor som man säkerligen kan snickra ihop svaren till men The Road warrior är en film där alla är på väg någonstans utan att riktigt komma till skott. Filmen kanske är en metafor för människans behov av en fast punkt i tillvaron. Max kanske söker denna punkt under sitt ändlösa cruisande i ödemarken? Humugus har oljekällan som fast punkt och människorna som driver källan har varandra. Eller också är det bara en häftig actionfilm där folk har lustiga kläder och man kraschar bilar i parti och minut.
Regi: George Miller
Betyg: 10/10
Andra filmspanare om temat På väg:
FILMITCH 
Pingback: Vanishing Point (1971) | Addepladdes filmblogg
Pingback: My favorite road movie of all time « The Velvet Café
Ah, en kultklassiker om något. Ibland finns det något av hejsan-svejsan-känsla i aussie-filmer som gör att man kan ursäkta väldigt mycket. Kanske hade man landat lite bättre i konceptet här jämfört med ettan, som blir lite för allvarstyngd?
Jo ettan var lite småtrist – trean talar vi tyst om. Sätter mitt hopp till rebooten med Tom Hardy som Mad Max 🙂
Du har rätt i att aussiefilmer har en viss hejsan-svejsan känsla över sig. Det jag dock reagerar mest på är att de ofta har ett oförsonligt drag men bryter mga ggr mot s.k oskrivna regler. I en aussiefilm går inte barn och hundar säkra.
Hahahaha, men guuuuud, en tia?!??! Alltså, jag har inte sett filmen sen i mitten på åttiotalet men jag minns den som allt annat än…bra (för att uttrycka mig diplomatiskt). Men nu blir jag banne mig sugen på en omtitt. Tack för den! 🙂
Alla har vi en svaghet. Jag vet djupt innerst inne att det kanske inte är den bästa av filmer om man ska se objektivt på den men den har ngt som gör mig alldeles upphetsad när jag ser den. T.ex när skurken Wez kraxar fram ”You can run but you can´t hide” blir jag alldeles till mig. Min Road warrior är andras Rocky IV 😉
Och den är min också! The Road Warrior.
Men vadan denna defensiva inledning av revyn? Är inte The Road Warrior en svinbra film? Jag blir förvirrad. Den var länge (under tonåren lägger jag defensivt till) den bästa filmen jag sett. Ända fram till jag flyttade till Uppsala många år senare hade jag min topp-10 lista levande. Det var alltid en liten extra höjdpunkt när en ny film slog sig in på listan. Och en liten sorg när någon av de gamla favoriterna blev utknuffad. The road warrior var kvar på listan ända tills listan fadade och glömdes bort…
Jo men den är bra Henke. Samtidigt när jag ser den upptäcker jag en del brister och fel men väljer att se åt ett annat håll för filmen har själ och hjärta, tro inte annat. Den har och får betyget 10/10.
En av mina absoluta favorit filmer så jag förstår att du gett den en 10:a!! Kommer så väl ihåg när man gick för att se den 1982, ettan visste man inte ens att den existerade, men det spelade inte så stor roll när man fick se vad man fick se i tvåan! En film som höll då och håller än idag…en riktig klassiker!!
Jo det är en klassiker även jag minns när jag såg den på bio första gången och sedan otaliga gånger på VHS 🙂
Vad härligt med din oförbehållslösa kärlek! Jag har inte sett detta sen det begav sig, osäker på om det är klokt att återse den. Jag misstänker att jag skulle tycka den kändes rätt gammal och dammig. Men man vet förstås aldrig.
Den kändes faktiskt relativt fräsch, det kan ha med att göra då scenografin är och ska vara sliten därmed blir det lite tidlöst.
Oj, en tia! Tål att upprepas. en tia! Härligt! (Nu slutar jag med utropstecknen.)
Intressanta och högst relevanta funderingar du har presenterar också. Även om jag bara sett den en gång (och verkligen gillade den) så förstår jag vad du menar.
Japp en tia!! Kanske dags att se om Pladd?
Lustigt hur det är två filmer som många skrivit om. Det är den här och den jag har skrivit om. The Road Warrior var förvånansvärt bra. Betyget blev en svag 4/5 från mig. Som du säger, ettan är lite trist och trean kan vi glömma. Ser fram emot Tom Hardy som Max.
16 meningar? Har du räknat eller? 😉 Jag tror bestämt du har sett filmen för många gånger… fast du ger ju ändå ett toppbetyg så kanske inte ändå.
Nog för att jag sett filmen ett tjugotal gånger men räknat efter nope. IMBD har svar på det mesta 🙂
Haha, sant.
Fy fasen, var det någon film man såg om asmånga gånger på 80-talet så var det denna!
En kultklassiker, jajamen KLASSIKER! 🙂
Bra val!
(Ettan var för blek och den tredje var mest…..larvig.)
De flesta verkar vara överens om de olika delarnas kvalitet. Hoppas nu att nr 4 med Hardy blir en ny klassiker.
Pingback: moving landscapes · På väg