Filmtips jag tackar för.

En fördel med att följa olika filmbloggar är att man får tips på filmer man inte hört talats om eller kanske inte tänkt se.  Här följer tre filmer som inte låg på min ”att se” lista förens jag läste om dem på andra filmbloggar. Jag tackar för tipsen och hoppas någon mer ser dessa filmer – för de är värda en titt.

Wreck-it Ralph (Röjar Ralf)

Ralf har börjat tröttna på sin ständiga roll som skurk i ett arkadspel. Dag efter dag får han utstå förnedringen av att förlora mot den händige snickaren Fixar Felix. Ralph bestämmer sig för att lämna sitt spel för att bli en hjälte. Det han inte tänkt på är att ett arkadspel utan skurk får en ”ur-funktion skylt” och riskerar att kasseras.

Jag hörde talas om filmen och trots att jag lagt alldeles för stor del av mitt liv på dataspel kände jag inget intresse för filmen. Varför vet jag inte, kanske var det att mina tankar omedvetet drogs till andra mindre lyckade filmer som rör dataspel: Mario Bros, Pokemon, Doom och Resident evil (dock första filmen i serien som är bra). Fiffis recension om filmen fick mig på andra tankar och tur var det. Wreck-it Ralph är en underhållande film med många blinkningar till oss lite äldre (och säkert även yngre)spelare som växt med b.la Q-Bert och andra dataspelsfigurer. Man har lyckats knåpa ihop arkaden och de olika spelen på ett fantasifullt men för filmen logiskt sätt. Kanske är filmen ibland lite väl skrikig för min smak men jag överlever.

Betyg: 7/10

Sour Grapes

De två kusinerna Richie och Evan drar till Atlantic city (den amerikanska östkustens sunkiga svar på Las Vegas). Richie lånar Evan några mynt då denne spelar på en enarmad bandit. Evan får jackpot, en vinst som bla kommer utmynna i steriliseringar, mordförsök, husockupationer och annat smått och gott.

Det är Larry David, skaparen av Seinfeld som ligger bakom den här filmen och det märks. Sour grapes påminner om ett avsnitt ur tv-serien. Det som saknas är kanske de kvicka ordväxlingarna som präglade serien men å andra sidan finns det gott om bisarra situationer som känns igen från Seinfeld. Det är inte en film som är speciellt minnesvärd men den var mycket underhållande för stunden och jag skrattade högt ett par gånger. Något som inte sker speciellt ofta när jag ser film tjurig som jag är. Tipset om den här filmen fick jag av Addepladde.

Betyg: 6/10

La Proie

Franck sitter i fängelse efter ett rån. Utanför murarna väntar bytet från rånet men även hans hustru och dotter. Franck har lyckats hålla en låg profil i fängelset och frigivningen hägrar. I ett svagt ögonblick anförtror han sig till sin cellkamrat som friges, den till synes försynte Maurel, och ber att han ska lämna ett meddelande till Francks fru. Allt försent inser Franck att Maurel är allt annat än den stillsamma människa han gett intryck av att vara och Franck måste nu rymma för att rädda sin familj.

La Proie är spännande och fartfylld och påminner en aning om den amerikanska The Fugitive. Albert Dupontel som spelar Franck lyckas bra med att ge ett slitet och desperat intryck. Han förmedlar sin karaktär på ett sådant sätt att jag verkligen bryr mig om honom. Hans antagonist som spelas av Stéphane Debac är en mycket vedervärdig individ, det var ett bra tag sedan jag kände en sådan avsky för en skurk. Detta är nog en anledning till att jag fastnade för filmen: En ”hjälte” som man verkligen hejar på samt en motståndare som väcker vissa primitiva känslor hos mig. Tyvärr tappar filmen lite mot slutet men fram tills dess är det en bra actionthriller. Det var hos Movies-noir jag läste om filmen.

Betyg: 7/10