Bondtema: Skyfall (USA/Storbr 2012)

Det tog ett tag innan senaste Bondfilmen hittade hit på bloggen. Men jag ville se om Skyfall än en gång innan jag skrev om 007:s senaste bedrifter för ett inlägg om Bond slarvar man inte med. Jag vill också passa på att varna för spoilers men anar att de flesta har sett filmen vid det här laget.

Efter Quantum of Solace kom det grus i maskineriet och än en gång fick serien om agent 007 göra halt. Inte beroende på att intresset för James Bond falnat utan pga. ekonomiska problem för filmbolaget. Efter år av oändliga ekonomiska transaktioner fick produktionen av den nya Bondfilmen till slut grönt ljus. Numera är det Sony som står för fiolerna och de har ambitionen att producera en film om 007 vartannat år. Jag hoppas verkligen att bolaget lever upp till den ambitionen då filmerna om Bond kommit alltför oregelbundet de senaste decennierna.

Craig gör rollen som 007 för tredje gången. Judi Dench för sjunde och sista gången.

Som brukligt hade filmen namnet Bond samt ett ordningsnummer (i detta fall 23) tills man kommit på ett passande namn. Man bollade med olika förslag som t.ex A Killing Moon, Once Upon a Spy och Silver Bullet innan man sent en natt fastnade för Skyfall. Oftast har man använt sig av titlar från Ian Flemmings böcker och noveller men det här är första gången en Bondfilm fått ett namn som inte hämtats från någon litterär förlaga. Först gillade jag inte titeln men efter att ha sett filmen fann jag namnet passande då Bonds värld faller samman under filmens gång.

Många nya karaktärer introduceras i filmen. Här den ”nye” Q.

Skyfall är ett jordnära Bondäventyr som rör sig om något så simpelt som hämnd. En av MI6 gamla agenter, Raoul Silva,  anser sig ha blivit förråd av M och sätter igång en kedja av händelser för att döda sin gamla chef. 007 startar filmen med att bli skjuten under ett uppdrag och måste sedan bevisa att han fortfarande duger som dubbelnolla. Samtidigt som M jagas av det förflutna ifrågasätts hennes kompetens av tjänstemän inom regeringen. Den slutgiltliga upprörelsen mellan Bond och Silva utspelar sig på familjen Bonds gods i Skottland.

Naomie Harris som en avsevärt mer handlingskraftig Moneypenny

När det handlade om castingen var det som vanligt många namn i omlopp. Raquel Weitsz som skurk var ett tidigt rykte som nog baserades på att Craig och Weitsz är ett par. Kevin Spacey var tillfrågad att spela filmens skurk men nödgades tacka nej pga av tidsbrist. Man hade ambitionen att spela in delar av filmen i Sydafrika och Indien men Sydafrika visade sig bli för dyrt och i Indien hade filmbolaget svårt att få inspelningstillstånd. Kanske det berodde på filmteamets bedrifter i landet under Octopussy?  I.om att Indien kom på tal spekulerades det om att Freida Pinto skulle spela Bondbrud. Men i slutändan var det Javier Bardem som knep rollen som skurk efter påtryckningar från regissören Mendes och den för mig okända (men är inte de flesta kvinnor som spelar Bondbrud det?) Bérénice Marlohe fick rollen som Bondbruden Severine. Även Ola Rapace och Ralph Fiennes knöts till filmen och de sköter sina kort väl även om jag personligen kan tycka att det tjatades lite väl mycket i media om Rapaces dialogfria insats i Skyfall. Å andra sidan gjorde svensk media som de brukar i liknande  situationer: Skiter knäck i ren upphetsning så fort en svensk är inblandad i en amerikansk filmproduktion.

Ola Rapace som lönnmördaren Patrice.

Tanken var även att erbjuda Sean Connery rollen som Kincade,  fastighetsskötare av godset Skyfall. Turligt nog så släpptes den iden. Om Connery mot förmodan hade tackat ja till rollen som Kincade hade allt fokus hamnat på Connerys återkomst till Bondserien och själva filmen Skyfall hade hamnat i skymundan. Nu var det inte första gången man lekte med tanken att låta en gammal Bondskådis göra comeback. I förarbetet till Goldeneye lekte man med tanken att låta både Connery och Moore spela filmens skurkar. Rollen som Kincade gick nu som bekant till Albert Finney och han sköter sig bra. Jag saknar i alla fall inte Connery även om det hade varit lite roligt att se honom i en Bondfilm igen.

Filmens skurk, Raoul Silva. Även Silva följer Bondtraditionen och har en fysisk defekt, delar av hans käke är bortfäten.

Skyfall hör absolut till en av de bättre Bondfilmerna. En del (Joel host! host!) lär ha twittrat att gillar man Skyfall så gillar man inte Bond. Jag kan förstå den synpunkten men håller naturligtvis inte med. Då Bond har gestaltats av sex stycken olika skådespelare under 50 års tid är det ganska naturligt att de till viss mån gör sin egen tolkning av karaktären. Egentligen skulle man kunna dela upp Bondtolkningarna i två grupper. Dels livsnjutaren Bond som finner det roligt att vara agent och glider relativt obekymrat genom sina äventyr (Roger Moore men även Sean Connery fr.o.m. Goldfinger). I andra ändan har vi yrkesagenten som gör sitt jobb mer av plikt och har av och till dubier över sitt yrkesval (Lazenby, Dalton och Craig). Brosnan hamnar mittemellan dessa två versioner av Bond. Connerys och Moores filmer väger kanske lite lättare då de satsar mer på underhållning och har en stundtals farsartad stämning i sitt anslaget. De andra skådisarnas filmer har mer tyngd i sina karaktärsbeskrivningar och filmerna är en aning mer allvarsamma. Personligen uppskattar jag båda versionerna av Bond men måste jag välja föredrar jag Craigs bistra agent framför Moores skrockande gabardincharmör.

Severine dök upp och försvann i filmen. Går man på toaletten kan man missa 2012 års Bondbrud.

Desperationen hos vår hjälte och det sorgliga slutet är alla ingredienser som gör att tankarna går till min favoritfilm med 007, OHMSS. Skyfall är f.ö. den enda Bondfilmen där skurken uppnår sitt mål, i detta fall att döda M. Skyfall är fjärran från Brosnans och Moores filmer där man staplar actionscener på varandra. Vi får en chans att lära känna karaktärerna och därmed också möjligheten att bry oss om deras eventuella öde. Nu innehåller filmen många bra actionscener, speciellt öppningsscenen som hör till en av de bästa i serien om 007 och slutstriden på godset Skyfall som är både spännande och välgjord. Filmens slutminuter är ren filmmagi och jag känner ett begär att se nästa film i serien. Skyfall raserar Bonds universum som vi vant oss vid under de senaste filmerna men när eftertexterna rullar är den klassiska ordningen återställd. Q har introducerats, Moneypenny sitter bakom skrivbordet och M är återigen en man. Om det är på gott eller ont får framtiden utvisa.

Nye M, Ralph Fiennes – ett ypperligt val!

Nu är inte Skyfall helt utan fel. Bardiems skurk Raoul Silva är bra men jag är inte helt tillfredställd med hans deltagande i filmen. Han borde ha fått mer speltid och karaktären introduceras alldeles för sent in i handlingen. Bérénice Marlohe roll är för liten och man kan egentligen diskutera om Skyfall överhuvudtaget har någon karaktär som kvalar in som Bondbrud. Trots den långa speltiden är det trots allt en och annan karaktär som kommer i kläm.  Ett annat problem är att när Bondfilmerna blir mer realistiska ställer jag högre krav på att historiens trovärdighet. Vid omtitten fann jag både ett och annat som förbryllade mig men å andra sidan ska man inte ta det så allvarligt, det är underhållning det rör sig om och jäkligt bra sådan.

Filmens kanske snyggaste scen. 007 på väg till ett casino ackompanjerad av filmens titellåt.

Titellåten Skyfall hör till seriens bättre men det var synd att man inte nyttjade den fina melodislingan mer. Vad jag minns så var det bara i casinoscenen som man hör Skyfalltemat. Där och då fick jag en äkta 007 rysning.

Bästa replik? Craigs filmer är lite mindre vitsiga men visst finns det underhållande repliker.

Bond: A gun and a radio, not exactly Christmas, is it?

Q: You were expecting an exploding pen? We don’t really go in for that any more.

Regi: Sam Mendes

Det blir åtta dry martinis till Skyfall.