Skådespelargiganterna Jason Statham och Dwayne Johnson i huvudrollerna i en alldeles egen Fast & Furious film OCH Idris Elba som skurk. En titt var given då Statham och Johnson alltid levererar som skådisar även om deras filmer inte håller lika hög kvalitet. Förhoppningsvis borde det vara klappat och klart för en av årets biohöjdpunkter? Not so much – trist nog.
Handlingen går i korthet ut på att Shaws syster bär på ett dödligt virus som kan komma att utrota mänskligheten. Alla vill av naturliga skäl fånga in systern och hetast på gröten är Shaws gamla kollega Brixton som jobbar för en ondskefull organisation som vill (trumvirvel) utrota större delen av mänskligheten. Shaw och Hobbs samarbetar mycket motvilligt för att finna systern innan Brixton gör det.
Klart att det är roligt att se och höra Statham tjafsa med Johnson men oupphörligen i två timmar och en kvart? Det blir faktiskt tjatigt efter en stund. Filmen har en hel del bra actionscener men inget som sticker ut i jämförelse med andra actionfilmer – wow känslan lös med sin frånvaro. När handlingen förflyttades till den magiska ön Samoa där alla naturlagar kan sättas ur spel tappar jag intresset för filmen -i ärlighetens namn var sista halvtimmen lite av en plåga.
Jag vet att det inte är en realistisk rulle, jag köper Brixtons magiska motorcykel, att en bomb kan spränga ett helt byggnadskomplex och en himla massa annat. Det går bra fram tills att man hamnar på Samoa där klyschorna står som spön i backen. Där passerar manuset sin kompetensnivå då man än en gång tjatar om vikten av familjeband. Fast & Furious filmerna funkar ganska bra så länge skådisarna är putslustiga, kör bilar, slåss och spanar in bikinibrudar och om jag lämnar det sunda förnuftet hemma. Så fort man försöker föra seriösa samtal och därmed vädja till ett icke existerande sunt förnuft faller filmerna med ens likt döda sparvar till marken.
När detta sker i Hobbs & Shaw rycks jag ut ur den filmmagiska bubblan och börjar fundera över ovidkommande saker som att en soluppgång på Samoa endast tar 9 minuter (från beckmörker till klarblå himmel) eller att samma blåa himmel skapar ett skyfall på tio sekunder utan ett moln på horisonten. Vanligtvis brukar jag inte bry mig om sådana skitsaker men när filmen tappar sitt grepp om mig smyger de förhatliga detaljerna sig på. Tråkigt men sant och det kändes i ärlighetens namn ganska skönt när filmen var över.
Ingen skugga ska dock falla på trion Statham/Johnson/Elba de gör vad de kan med ett manus som är allt annat än starkt. De tre är också anledningen till att filmen får ett så pass högt betyg.
Regi: David Leitch
Betyg: 4/10
Andra filmspanare som sett filmen:
FILMITCH 
Kan inte annat än hålla med. Sista halvtimmen på Samoa drog ner rejält vid närmare eftertanke och det käns också som att det var en annan film. Den första filmen var redo att ta slut men så fick vi en hel minifilm till!
Jag ser detta som en ren komedi och som sådan var den ganska festlig. Jag gillar de tre skådisarna Johnson, Statham och Kirby mycket. Nej, Elba var svintråkig! Som en blandning av en Terminator och en dålig kopia av Thanos…
Filmens höjdpunkt var skämten om Game of Thrones. 😀
Jag gav den 3/5:
http://fripp21.blogspot.com/2019/08/fast-furious-presents-hobbs-shaw-2019.html
Ok Elba gjorde inte sin mest minnesvärda roll men han hör till halvdussinet skådisar som i princip kan sitta och läsa högt ur telefonkatalogen och jag nöjer mig med det.
För min del kanske det handlade om ren utnötning, när vi väl hade hunnit fram till Samoa hade jag liksom redan accepterat superhjälte-stilen som innebär att precis vad som helst kan hända och att det inte finns några vare sig fysiska eller fysikaliska lagar att hålla sig till. Och familjevinkeln hade ju redan pluggats av Shaw så varför inte lite till, liksom…
För mig blev det mer av att bägaren svämmade över…
Ja, jag kan hålla med om att humorn blev lite tjatig till samt att slutdelen på Samoa inte var klockren. Vi hamnar nog på ungefär samma betyg då jag ger den 2/5. David Leitch ska nog syssla med lite mindre filmer med tokfokus på lite mindre hand-to-hand-fajting som i Atomic Blonde.