Dagens tema bland filmspanarna är specialeffekter och jag kom då automatiskt att tänka på filmen som banade vägen för dagens orgier i dataanimation, Spielbergs Jurassic park. Då jag antar att de flesta har sett filmen tänker jag inte tala så mycket om själva handlingen utan koncentrerar mig över användandet av specialeffekter i filmen. Det räcker med att konstatera att Jurassic park hör till den handfull skara filmer som jag kan se i stort sett närsomhelst och hoppa in varsomhelst i filmen. Om den är på rutan och jag råkar passera är jag fast.
När jag såg den för första gången var det två saker som slog mig, dels att dinosaurierna såg så levande ut och att det kändes som att filmen var fullproppad av dem. Det sistnämnda stämmer inte alls då dinosaurerna är med i bild i ca en kvart av filmens två timmar. Spielberg förvaltar sin historia väl och lyckas med att ge oss åskådare känslan av att dinosaurerna är närvarande hela tiden. Genom att inte visa för mycket gör Spielberg att varje gång dinosaurierna visar sig blir ett ”wow-moment” för tittaren. Det är det rätta sättet att använda sig av specialeffekter, var sparsam och se till att det verkligen räknas när man använder sig av effekten.
En annan sak som gör att Spielbergs film lyckas så bra är att han använder sig av modeller ofta har modellerna en tendens att kännas verkligare än många dataanimeringar. Hur bra animeringen än är gjord så blir interaktionen oftast bättre mellan skådisar och en modell än om dessa måste agera mot en bluescreen. Vanligt är också att man slarvar med omgivningen och animationen många gånger ser ut att inte riktigt passa in i sin omgivning, vatten brukar vara svårt men även här man lyckas bra i Jurassic park.. Detta är något man ofta slarvar med i många filmer, speciellt i mindre nogräknade produktioner som jag tittar på allt för ofta.
Vad man än tycker om dataanimationer och deras intåg i filmens värld har de kommit för att stanna. I många filmer missar man att det ändå är skådisar och en bra historia som lyfter en film inte dess specialeffekter. Spielberg förstod detta när han gjorde Jurassic park, det räcker inte med att ha dinosaurier i en film, de måste ha något vettigt att göra t.ex att käka upp en revisor eller datatekniker.
Kanske är de bästa specialeffekterna de som inte märks. På någon av bloggarna jag läser (minns tyvärr ej vilken) har man lagt upp de förändringar Fincher gjort med hjälp av dataanimering i The Girl with the dragon tatoo – ändringar som rörde ljus, mörker och väder men som jag inte tänker på när jag ser filmen.
P.s Forskningen om dinosaurier går framåt och om man ska vara korrekt är en del av dinosaurierna ganska missvisande i Jurassic park.. T-rex är var större och troligen klädd i fjädrar däremot var det en ganska långsam asätare. Velociraptorerna är iofs blodtörstiga men numera i kalkonstorlek. I fallet med Jurassic park så föredrar jag fiktionen framför faktan.
Regi: Stephen Spielberg
Betyg: 9/10
Andra filmspanare som på ett eller annat sätt skriver om specialeffekter är:
FILMITCH 
Pingback: The Fog (1980) | Addepladdes filmblogg
Håller med om parkens fortsatta dragningskraft — den funkar alltid! Jag tycker att även LOTR är ett bra exempel på att det lönar sig att blanda datorgenererade effekter med modeller och andra fysiskt påtagliga ting. Även färgmässigt har jag fattat för att nyare forskning motsäger JP som hade en lite ”ålderdomligt” framställande av dinosaurier.
Håller med ang LOTR. Bilbo kändes dock plastigare och mer artificiell.
Det finns utan tvekan fall där datorgenererade effekter verkligen kommer till sin rätt. Det är att göra det väl enkelt för sig att per automatik klaga på allt som är cgi, även om det mestadels är ganska uselt. Dock går det att göra effekter som inte märks också, precis som du nämner i Fincher-fallet. Vet att även så pass modesta filmer som Den tredje vågen använder sig mycket av cgi, dock till sådant man knappt märker.
Gällande Jurassic Park såg jag den alldeles för sent (för kanske ett år sen närmare bestämt) och blev därför lite snuvad på konfekten. Däremot kan jag hålla med dig om att effekterna är mäktiga och att som äventyrsfilm betraktad är den ytterst habil.
JP är kanske inte ett djupsinnigt drama men det finns få saker som slår en härlig äventyrsfilm .
Jag älskar Jurassic Park och den har en särskild plats i mitt hjärta (vilket jag ju skriver om också i mitt effektinlägg). 🙂
Effekterna håller utan tvekan enligt mig idag och bättre än i princip allt i CGI-väg som används i samma utsträckning. Nu används ju CGI även i Jurassic Park och det håller även det väldigt bra. De lyckas bra då CGI-effekterna i princip alltid ligger i ofokus vilket hjälper dem att smälta in.
Dock är T-rexen på ängen samt ”strutsdinosaurierna” i ett visst läge en aning sämre än viss CGI av idag, men detta beror främst på att de är i en upplyst dagsmiljö och i större fokus.
Väldigt intressant fakta du upplyser om också angående hur pass mycket tid dinosaurierna upptar rent visuellt, då jag precis som du tycker att de är väldigt närvarande hela tiden, men som du säger används just närvaron av dem på ett sätt att de ofta lurar utanför ”synspektrat” och därför känns närvarar rent psykiskt väldigt effektivt!
Just ängsscenen reagerade jag på samma sak men med tanke på filmens ålder är det klart godkänt.
Just dinosauriernas närvaro kan man tacka Spielberg för – han är skicklig på sådana saker.