Interstellar är den första filmen jag ser tillsammans med en annan filmspanare – en trevlig upplevelse. Jag, Sofia och hennes man träffades i Örebro för att se Nolans senaste film. Lovorden har haglat och förväntningarna har varit i topp bland folk. Personligen har jag lyckats hålla mig undan den värsta mediastormen, noterat ett och annat betyg samt hållt mina förväntningar nere å andra sidan är det inte ofta som jag blir speciellt upphetsad över saker o ting nu för tiden, det har väl med åldern att göra.
Interstellar var det ja. Musiken av Hans Zimmer är vidunderligt bra, skådisarna top-notch, fotot utsökt m.a.o buisness as usual när det gäller Nolan. Filmen handlar kortfattat om att mänskligheten sakta men säkert håller på att dö ut pga matbrist. En grupp vetenskapsmän har lokaliserat ett s.k maskhål i närheten av Saturnus och skickar den f.d piloten Cooper för att finna nya världar som mänskligheten kan kolonisera. Jag berättar inte mer än så då jag vill undvika s.k spoilers men kan åtminstone avslöja att berättelsen innehåller en stor portion kvantfysik där Nolan töjt en del på vad vetenskapen anar i dag men å andra sidan är det en film i sf-genren.
Jag har ett stort problem med Nolan och hans filmer from The dark night och framåt – de är helt enkelt för långa. Interstellar klockar in på 2:50 vilket är minst en halvtimme för långt om ni frågar mig och min röv. Jag vill dock påpeka att filmen blir aldrig tråkig det är den alldeles för välgjord för att kunna bli men berättelsen liksom pyser fram och bortsett från ett par tre scener som är en anings pulshöljande lunkar berättelsen på. Inget fel i det om filmen varit två timmar men min röv kände verkligen av gravitationen sista halvtimmen som är filmens svagaste parti. Nolan ballar här ur i en sentimental smet som känns lite främmande för att vara just Nolan. Har regissören fikat för mycket med Spielberg och Jackson på sista tiden? Om jag nu bortser från det smetiga i finale har jag trots allt lite svårt för Nolans upplösning. Det känns lite som att regissören målat in sig i ett hörn men löser problemet med lite kvantfysiskt mumbo-jumbo som här får tjänstgöra som filmens deus ex machina. Ok det är en sf-film men finalen är inte speciellt elegant utförd.
Bortser jag från filmens längd och den något svaga slutet har man en välgjord sf-film som är väl värd att se åtminstone en gång. Att det är en film som inte grep tag i mig är en annan sak men det är nog svårt att få se en mer välgjord film i år och om inte Matthew McConaughey får en nominering som bästa manliga skådis beror det på att juryns bakdelar inte klarade av filmens längd.
Vad Sofia tyckte om filmen kan ni läsa här.
Regi: Christopher Nolan
Betyg: 7/10
Andra som sett filmen
FILMITCH 
Vad kul att ni fick till en mini-filmspanarträff, det var inte illa! 🙂 Håller helt med, Matthew McConaughey borde – MÅSTE – få en nominering för sin roll något annat vore vansinne. Kunde Sandra Bullock bli nominerad för Gravity så ja….precis…..vansinne vore det, speciellt efter gråtscenerna han bjöd på. Dom kändes otroligt äkta tycker jag.
Men en 7/10 är inte fy skam och jag är med dig angående dina problem med slutet även om jag accepterar att jag inte fattar så mycket och ser det hela som en saga mer än en vetenskaplig sann förklaring.
Gråtscenerna var mkt bra. Gillade nog filmen bäst i början sedan blev det för sagalikt mot slutet. Hade till en början lägre betyg men känner mig mindre grinig ju längre tiden går.
A Must See?
Om man har en tålig bakdel – definitivt. Välgjord men lite lång.
Åhå, ett höjt betyg minsann. Ja, den där sexan gjorde mig lite förvånad, mitt omedelbara intryck var att du ändå gillade den mer än så. Men jag håller med om att sista tredjedelen helt klart var svagare än den andra två.
Om Matt blir nominerad tycker jag nog att Mackenzie Foy också skulle kunna vara aktuell, gillade henne stenhårt.
Mycket trevlig bioupplevelse, nästa gång får vi ta en tidigare föreställning (eller en kortare film) så vi hinner prata sönder den efteråt 🙂
Jo jag sansade mig lite och insåg att jag varit allt för snål.
Många bra skådisar i filmen även om jag hade lite svårt för A.H:s känslosamhet.
Ang. fler biobesök – absolut – kunde också vara kul att tjata sönder filmen efteråt – något jag inte direkt är van vid.
Håller med om det mesta in din recension. Filmens största del ligger i det utdragna slutet. Det hela hade gärna fått sluta i det svarta hålet för mig. Visst hade det varit ett riktigt nihilistiskt slut för Cooper, men filmen som helhet hade blivit bättre. Med det sagt hade kanske likheterna med 2001 blivit lite för påtagliga.
Filmens sentimentalitet, som du kallar den, hade jag dock inget större problem med i övrigt. Tyckte att den hade en fin känslomässig kärna som kändes äkta. Att det inte blev alltför kletigt beror i stor del på McConaugheys rollprestation. Och jag kan tycka att Nolans filmer behöver lite mer ”känsla” då de ibland kan kännas lite kalla och försöker vara lite för smarta. Med det sagt tycker jag att Inception lyckades bättre med såväl den intellektuella delen och som med det känslomässiga. Det var också en över lag mycket mer strömlinjeformad film med en mer tillfredsställande händelseutveckling och utkomst.
Sammantaget är dock Interstellar en av året bästa filmer enligt mig.
Filmens största FEL, ska det stå. Inte del…
Sentimentaliteten kommer först mot slutet innan dess så köper jag känslorna som äkta men det är just i bokhyllescenen det går överstyr för mig. Håller helt med om Inception.
Har nog aldrig upplevt Nolan som ”kall” men det kanske säger mer om mig än hans filmer 😉