Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Jag begriper mig inte riktigt på Lars von Trier. Filmerna har ofta en märklig kvinnosyn, de kan vara trista men samtidigt spännande och vad han vill säga med sina berättelser är mig en gåta. Likväl återvänder jag till Triers filmer för det är någonting som jag inte riktigt kan sätta fingret på som gör att jag finner de intressanta.
Melancholia är uppdelad i två akter där de två systrarna Justine och Claire har huvudrollerna.Den första akten handlar om Justines katastrofala bröllop och den andra delen rör sig om Claire som kastas mellan hopp och förtvivlan då en nyupptäckt planet, Melancholia, eventuellt kommer att kollidera med jorden.
Filmen startar med slutet, i långsamma scener ackompanjerade till Wagners Tristan och Isolde får vi se hur jorden förintas. Jag fann dessa scener otroligt vackra och såg faktiskt om de ett par gånger. Bröllopet som sedan skildras är en olustig tillställning. Justine verkar lida av någon form av depression och ligger hela tiden på gränsen till ett sammanbrott. Flera av gästerna ogillar varandra och förloämpar varandra när tillfälle ges. Mitt i det trots allt förhållandevis stillsamma kaoset har vi en förtvivlad bröllposarragör som är mycket rolig samt brudens svåger som står för kalaset och försöker rädda det som räddas kan.
Den andra delen är en ganska stillsam betraktelse av vår planets undergång. Claire oroas av planten Melancholia, hennes man försöker lugna henne och menar att vetenskapsmän hävdar att planeten bara kommer att passera. Systern slits hela tiden mellan hopp och förtvivlan över vad som ska ske.
Melancholia ger upphov till många frågor och tolkningar och även en hög obesvarade frågor. Jag misstänker att man skulle kunna skriva en mindre avhandling om filmen men jag valde att bara se på Melancholia utan att fundera alltför mycket och som film ger den ett något splittrat intryck. Var för sig är de båda delarna mycket bra. Bröllopet är ångestframkallande men samtidigt tragekomiskt och underhållande. Den andra akten är vacker, stillsam och rofylld speciellt om den ställs i kontrast till det kaosartade bröllopet. Tyvärr passar filmens två delar ihop ganska illa och jag känner en viss rastlöshet mot filmens slut. Melancholia känns på tok alldeles för lång. Egentligen skulle man nog se filmen i två sittningar och inte i ett svep.
Foto, story och rollbesättning med bl.a Stellan Skarsgård, John Hurt, Kirsten Dunst och Kiefer Sutherland är mycket bra men filmen känns alldeles för lång och faller på eget grepp tyvärr. Jojjenito och Fiffi har lite andra åsikter.
Regi: Lars von Trier
betyg: 6/10
FILMITCH 
Ser man på? En 6:a i alla fall? Det var ju ett helt okej betyg ju 🙂
Filmen är helt ok men det lär dröja innan jag ser om den. Möjligtvis öppningsscenerna.
Tack för ping. Jag håller med om att det liksom är två filmer, först det underbart jobbiga bröllopet som lite för tankarna till Festen och sen den ångestfyllda men vackra slutdelen (här tappar filmen lite i tempo jämfört bröllopsdelen). Sen är ju inledningen med Wagner och sagolikt vackra bilder liksom en sak för sig. Nej, ju mer jag tänker desto mer gillar jag filmen. Man glömmer den i alla fall inte i första taget. Dags att se Antichrist snart.
En Trier är svår att glömma. Antichrist rekommenderar jag varmt men det är som sagt var Trier bakom kameran.
Jag håller med dig i det mesta. Ångestladdad första halvtimme, blev sedan bättre, men jag skulle också de den 6/10 eller 3/5 😉
Borde kanske sett Melancholia tidigare, men jag hade hållit mig undan all text och betyg, plus handlingen faktiskt.
Jag tycker nog att hela filmen är bra men har lite svårt att få ihop filmens två delar. Öppningsscenerna är fantastiska samt slutscenen.