Under ett uppdrag på Mars överraskas astronauterna av en storm och man är nödgad att lämna planeten illa kvickt. Under stormen omkommer en av besättningsmedlemmarna och man hinner inte leta efter liket. Det är lite oturligt för astronauten Mark Watney då han inte alls är död och står nu inför till synes oöverstigliga problem. Hur ska han överleva? Hur ska han kunna berätta för NASA att han lever och hur ska han inte kunna låta bli att bli galen i väntan på den eventuella räddningen?
The Martian regisseras av Ridley Scott en regissör som verkar få kritiker att bli alldeles svettiga av upphetsning så fort han annonserar att han ska göra en film. För mig är detta en gåta för om vi bortser (vilket kan vara svårt) från Bladerunner och Alien har han egentligen gjort någon mer film som är riktigt bra? Frågar ni mig är svaret nej. Däremot har han en ganska hög lägstanivå och de flesta filmer han gjort de senaste 30 åren är åtminstone ok men inte så mycket mer, så även The martian.
Det här var en lättsam film som flöt på bra. Det var först mot slutet jag började få träsmak men det kunde jag leva med. The Martian är en film där alla inblandade är positiva hedersknyfflar. Oavsett vad man ska göra, hur stora problem man än stöter på så möter man utmaningarna med ett leende på läpparna. Även Mark är glad nästan hela tiden trots sitt ensamma liv på planeten Mars. Han håller hoppet uppe med hjälp av diskomusik (som han egentligen avskyr) och ett positivt sinnelag som skulle göra Kay Pollak grön av avund.
Nu kanske man skulle kunna tro att all denna positivism står en (mig) upp i halsen men faktiskt inte. Det var trevligt att få se en film för omväxlings skull med idel glada och trevliga människor som löser tillsynes omöjliga uppdrag med ett glatt humör. Det enda problemet var att filmen iom detta helt saknar nerv eller spänning då man vet att allt kommer ordna sig till det bästa.
Regi: Ridley Scott
Betyg: 6/10
FILMITCH 
Visst är det ett gladpiller det här! En snällisfilm ut i fingerspetsarna och jädrar vad skönt det är att se såna (också) ibland 🙂
Den känns trevlig och go utan att för den skull bli korkad ngt som lätt kan hända i trevlighetsgenren.
den här hade passat perfekt som årets första film. Jag försöker alltid skriva om en glad och trevlig rulle i årets första inlägg. Känns bra att starta året på det viset.
Jag störde mig lite mer på det ständigt positiva. Och då är filmen ändå mer ”förtvivlad” är boken. Det blev inte helt trovärdigt. Samtidigt gjorde i alla fall boken att jag inte kände mig helt säker på att det hela skulle sluta väl.
Men herre jösses hur kan något vara mer positivt än denna mysfest på Mars???
I boken bryter Mark aldrig ihop mer än att han skriver/säger ”Shit” i dagboken. Jämfört med det är ju Matt Damon ett rent basket case
ja ja där ser man. man skulle kunna tro att det skulle vara tvärtom.
Instämmer helt, det är en film att bara åka med i. Klart sevärd och väldigt överraskande positiv.
Årets mest positiva?
Årets mest positiva film?
Ja, det är den nog. Det är förmodligen omöjligt att vara lika positivt bitter som Damon på jorden.
Pingback: Recension: The Martian (2015) - Spel och Film
Pingback: Recension: The Martian (2015) » Carling Creations