Daredevil är den första av fyra tv-serier på Netflix som baseras på olika Marvelkaraktärer som har det gemensamt att de s.a.s agerar mer på gatunivå. Daredevil har tidigare dykt upp som en riktigt usel men påkostad biofilm med Ben Affleck som den blinde brottsbekämparen. Den här gången hade man tack och lov tänkt till lite. I ett tidigare inlägg här på bloggen önskade jag mig en reboot på Daredevil med orden ”gör om och gör rätt” och det är precis vad man gjort, åtminstone till viss mån.
Advokaten Matt Murdoch råkade som barn ut för en olycka som gjorde honom blind. När han förlorade synen stärktes hans andra sinnen så till den grad att han kan höra, känna lukta och smaka avsevärt bättre än gemene man. Serien startar när Matt tillsammans med sin kamrat Foggy Nelson öppnar sin advokatbyrå Murdoch & Nelson. Redan i sitt första fall fall hamnar paret i hetluften då de tar sig an den oskyldigt mordmisstänkta Karen Page. Hennes fall leder i sin tur till Wilson Fisk en skum figur som slagit sig samman med andra kriminella element för att ta över New York. Murdoch beslutar sig för att till varje pris stoppa Fisk dels med hjälp av lagen men även som maskerad brottsbekämpare.
Den här tvserien skiljer sig ganska mycket mot vad man är van att se från Marvel, om man ska jämföra ligger den närmare Nolans version av Batman än t.ex X-men eller Captain America. Det verkar som att man inspirerats mycket av Frank Millers The man without fear. Det är mörkt, skitigt och relativt jordnära. Det finns en hel del s.k easter eggs för oss serienördar och tv-serien är i sina stunder spännande och lyckas faktiskt få en luttrad tittare som mig att dra efter andan åtminstone ett par gånger.
Skådisarna är av varierande kvalitet: Vondie Curtis-Hall som reportern Ben Urich, Toby Leonard Moore som Fisks närmaste man Wesley, Deborah Ann Woll som Karen Page och Bob Gunton i rollen som den slemme maffiabankiren Owlsley är alla bra. Matt Murdoch spelas av Charlie Cox som är en aning okarismatisk men å andra sidan är karaktären ganska torr och man har lyckats peta in Daredevils religiösa kval fint i serien (han är troende katolik). Vincent D’Onofrio som Wilson Fisk vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om, man har gjort honom i mitt tycke lite för obalanserad och känslosam i tv-serien men i sina stunder är D’Onofrio ruggigt bra. Svårast hade jag för Elden Henson som spelar Matts kompanjon Foggy Nelson. Jag irriterar mig på både skådisen och karaktären när han är i rutan vilket är allt för ofta.
Serien tappar under den andra halvan. Det blir lite för mycket prat och personliga konflikter för min smak och trots explosioner och slagsmål känner jag mig lite uttråkad. De tre sista avsnitten gör man två stora misstag dels tar man kål på ett antal karaktärer som gott kunde få vara med längre i serien och slutet är lite väl paketerat för min smak. Det kommer en fortsättning och man blir då så smått tvungen att starta om med en ny story istället för att bygga vidare på det man redan har etablerat vilket känns synd. Om det öppnar upp för The Hand och Elektra vilket det hintas om är det iofs positivt och man kan väl inte skippa favoritskurken Bullseye?
Slutomdömet blir en klart sevärd serie men med en del skavanker.
Betyg: 7/10
FILMITCH 