Close encounters of the third kind (USA 1977)

tumblr_lth0mlOel71qgftkco1_500Uj det var riktigt länge sedan jag såg den här filmen men jag blev lite sugen och bestämde mig för att ge Spielbergs UFO drama en chans. Myndigheterna, ständiga filmskurkar under 70-talet, förnekar bestämt existensen av s.k flygande tefat. Elektrikern Roy Neary låter sig inte övertygas av myndigheternas försäkran. Efter att ha haft kontakt med ett UFO drabbas han av en själslig oro och det känns hela tiden som att det är något han måste klura ut men vet inte riktigt vad. Denna ovisshet gör honom halvt om halvt galen och dödar effektivt hans äktenskap. Samtidigt verkar myndigheterna veta avsevärt mer än vad de vill avslöja.

Regissören Steven Spielberg har här skapat en sf-konspiration-relations film och man kan tycka att han gapar över för mycket men det här var bättre än vad jag trodde. Alla omtittar är turligt nog inte av ondo. Richard Dreyfuss som spelar Roy är mycket bra och scenerna från hans kaotiska hem med skrikande ungar och olika saker som hela tiden utspelas i bakgrunden medan han och hans fru grälar är mästerligt regisserade. Tefat i all ära men det är dessa scener som är filmens höjdpunkt. Spielberg har gång på gång visat att han är en duktig regissör när det gäller att skildra den amerikanska arbetarklassen. Tyvärr har regissören en dragning till att göra andra filmer vilket är synd för jag skulle verkligen vilja se en film av Spielberg som handlar om vanliga människor i vardagssituationer.

Storyn är stabil och det slog mig hur tilltron till att dagens publik ska fatta en film har minskat rejält. Alla trådar i filmen följs inte upp och tittarna får för en gångs skull räkna ut på egen hand lite hur saker och ting hänger ihop. Nu är det inte en jätteavancerad handling men den ställer avsevärt större krav på den genomsnittlige tittaren än dagens popcornfilmer där det med jämna dyker upp rollfigurer och förklarar verbalt för tittarna vad som händer.

Close encounters of the third kind har en skön känsla, filmen känns lite somrig och småmysig trots kraschade äktenskap, skumma myndigheter och flygande tefat vars besättningar har en dunkel agenda. Det var en trevlig överraskning men lite smolk i bägaren kan naturligtvis inte Spielberg avhålla sig ifrån. Filmens final liknar mer ett väckelsemöte än konspirationsfilm och Williams musik blir lite väl kväljande så fort ett tefat flyger in i bild.

Regi: Steven Spielberg

betyg: 7/10

ALIM: Jaws (1975 USA)

Då har vi i detta tema nått fram till filmernas film i den lilla men mycket älskade (åtminstone på denna blogg) genren farliga-djur-i-vatten. Jaws är baserad på en halvkass bok skriven av Peter Benchley. På olika vägar hamnade boken hos ett par producenter på filmbolaget Universal Pictures som blev eld och lågor då de insåg att boken har en story som skulle passa väl på den vita duken. Producenterna köpte rättigheterna att filmatisera boken och började se sig om efter en lämplig regissör. De fastnade för Dick Richards men då han envisades med att kalla hajen för val tappade producenterna förtroende för Richards och  bytte ut honom mot Steven Spielberg.

Spielberg var till en början intresserad men blev efter en tid tveksam till projektet då han kände att filmen påminde allt för mycket om hans tidigare film The Duel. Spielberg var helt enkelt rädd att fastna i ett fack som thriller/skräck regissör. Ett tag försökte han t.om få till stånd att byta film men det blev blankt nej vilket nog var tur för jag anser att tillsammans med Raiders of the lost ark är Jaws den bästa film Spielberg gjort.

Egentligen hade man tänkt sig en annan öppningsscen men budget och teknik satte stopp för att visa hur hajen glider in i hamnen till staden Amity.

Det var många kända skådisar som erbjöds roller i filmen. Robert Duvall erbjöds rollen som polischefen Brody men han ville spela hajjägaren Quint. Roy Scheider ville spela polischefen och fick den efter viss tvekan från Spielberg. Både Lee Marvin och Sterling Hayden fick förfrågningar om att spela Quint men var kallsinniga inför erbjudandet. Till slut tackade Robert Shaw ja till att spela Quint något som skulle visa sig ställa till en del svårigheter då Shaw hade alkoholproblem, till på köpet så tålde han inte heller Richard Dreyfuss som spelar marinbiologen Hooper. Skådespelarna Joel Grey och Jeff Bridges var i åtanke som Hooper men när George Lucas föreslog Richard Dreyfuss för Spielberg fick han rollen.

Shaw, Scheider och Dreyfuss.

Tanken var att inspelningen skulle ta 55 dagar men den drog ut på tiden och landade på hela 159 dagar man drog även över budgeten med det dubbla. En orsak till problemen var robothajen som krånglade. Hajen sjönk och fick bärgas ett antal gånger roboten löpte även amok vid några tillfällen och betdde sig inte alls som det var tänkt. Elaka tungor började kalla filmen för Flaws pga alla problem vid inspelningen.

Hajen var mekanisk men maskineriet tålde inte saltvatten speciellt bra.

Trots alla svårigheter blev Jaws blev en formidabel succe och begreppet blockbuster var fött på både gott och ont. Det positiva är att bolagen numera vill ha en stor framgångsrik film och satsar på det spektakulära vilket naturligtvis ofta är underhållande. En nackdel är att s.k blockbusters ofta blir ganska beiga och inte speciellt nyskapande (om man bortser från effekterna) då bolagen vill attrahera så många biobesökare som möjligt. Att en blockbuster ska utmana hjärnan är kanske att begära för mycket. Ett annat problem är att då filmbolagen satsar mycket pengar på en film sjunker produktionen av övriga filmer som kanske inte på pappret verkar vara lika lönsamma. Men man få ta det goda med det onda.

Vill här påminna om att 50% av alla hajattacker sker på ett vattendjup som är MINDRE än 150 cm. Jag går aldrig längre ut i vattnet än till midjan.

Filmen Jaws bjuder på två filmer i en. Berättelsen utspelar sig i det lilla samhället Amity på den amerikanska östkusten. Precis innan badsäsongen startar hittas delar av en kvinna på stranden. Polischefen misstänker att det rör sig om en haj men de styrade vägrar att lyssna på det örat, man vill inte förlora sommargästerna. När fler folk blir fiskmat tvingas man erkänna problemet och polischefen Brody ger sig ut på jakt efter hajen tillsammans med en professionell hajjägare,Quint, och en marinbiolog, Hooper. Filmen första halva är en ren skräckfilm där man aldrig riktigt kan veta var och när hajen ska slå till. John Williams fantastiska musik gör att man är på helspänn i väntan på nästa attack. Första gången jag såg filmen satt jag som på nålar under filmens första timme och än idag finner jag ett obehag trots att jag vet precis när saker och ting går åt helvete. När Brody ger sig ut på jakt efter hajen övergår filmen från skräck till äventyrsfilm. Det är fortfarande mycket spännande men inte inte på samma gastkramande vis som i filmens första halva. Jag tycker att de båda delarna kompletterar varandra väl och man får det bästa av två genrer.

En av många scener i filmen där jag drar på minnen till Spielbergs lite torra men träffande humor.

Filmens regi är mycket bra. Det här är Spielberg när han är som bäst. Det är små detaljer som gör gör att filmen växer tillsammans med den spännande handlingen. I scenerna med familjen Brody lyckas Spielberg få mig att tro att det är en riktig familj. Han får skådisarna att agera avslappnat och naturligt och dialogen känns nästan improviserad. Skådisarna är mycket bra och Scheider gör här en av sina bästa roller. Med små medel och ansiktsuttryck lyckas han förmedla Brody som karaktär och person. Jag tänker på Brody som Brody och inte som Scheider som spelar en polis i en småstad. Manuset är välskrivet och filmen blir aldrig tråkig.

Om man av någon konstig anledning inte har sett Jaws bör man göra det bums. En del kanske tänker att det är en mossig och gammal film då den snart är 40 år gammal men den känns fortfarande fräsch och effekterna är avsevärt bättre än i många moderna CGI-filmer. Jaws är kort och gott en tidlös klassiker.

Regi: Steven Spielberg.

Betyg: 10/10

W. (2008 USA)

Regissören Oliver Stone har tidigare betat av de amerikanska presidenterna Kennedy (JFK), Richard Nixon (Nixon) och nu kom turen till George.W.Bush. Jag trodde man skulle få se en vass, kritisk film a la´ Michael Moore men resultatet blev förvånansvärt något helt annat.

W. täcker tiden från Bushs uppväxt där han är en slarver som både super och knarkar fram till hans pånyttfödelse som ”born again christian” och AA medlem samt USA:s president. Bilden som Stone tecknar av USA:s förre president är inte speciellt smickrande (någon förvånad?) men samtidigt målar han upp en bild av en person som är ganska svår att ogilla. Det är kort och gott lite småsynd om Bush och han ger ett ömkansvärt intryck. Bush är lite socialt klumplig, disträ och enfaldig. Han ser världen i svart eller vitt och orkar inte direkt tänka igenom saker och ting. Det som driver honom är att bevisa för sin far att han duger. George Bush sr. porträtteras som en ganska osympatisk människa som inte tror speciellt mycket på sin son. Något som å andra sidan inte är konstigt med tanke på sonens tidigare karriär som alkis och loser om än en rik sådan.

Då porträttet av Bush visar på en, om än lite korkad och stönig person, ganska sympatisk människa är bilden av hans medarbetare annan. Karl Rove, Paul Wolfowitz och Dick Cheney är de riktiga banditerna speciellt Cheney verkar vara en osedvanligt vidrig människa. Utrikesministern Condoleezza Rice framställs som en virrig och osäker ja-sägare. Detta är ett problem jag har med filmen. Karaktärerna framställs stundtals vara så osannolika att W. skulle kunna klassas som satir. Samtidigt går det en rysning längs min ryggrad för om bara ett uns av personporträtten stämmer med verkligheten kan man tacka sin lyckliga stjärna att Bush satt tiden ut och inte råkade ut för något attentat eller olycka för jag vill inte tänka på hur vår värld hade sett ut med Cheney vid rodret.

Stone har som vanligt raddat upp en hel rad av kända skådisar i små och stora roller. De flesta ganska porträttlika men när det rör sig om Stones presidentfilmer föredrar jag filmerna om JFK och Nixon. W. är helt enkelt lite blek och det känns som att Stone inte riktigt vet hur han ska förhålla sig till Bush. Jag saknar även lite av det engemang som brukar prägla Stones filmer på gott och ont. Det kan också vara till en fördel när man ser filmen om man är lite påläst om amerikansk politik och känner till Bush eran.

Regi: Oliver Stone

Betyg: 5/10

 

Piranha 3D ( 2010 USA )

Ett jordskalv öppnar upp en undervattensjö som varit isolerad i miljoner år. Ut ur den underjordiska sjön strömmar det tusentals förhistoriska och mycket  hungriga  pirajor. Tajmingen för de hungriga fiskarna  kunde inte vara bättre då skollovet precis startat och vattnet är fyllt med glada och fulla ungdomar.

Jag är nog lite trög till sinnes så här framåt höstkanten. Det tar ungefär halva filmen innan jag inser hur regissören Aja resonerat. Han har ett manus som i stort sett är omöjligt att förvandla till en bra film, vilket redan orginalet bevisade. Han har ställts inför två val: Göra det bästa av situationen och producera en halvtaskig skräckis eller bara ösa på för fullt med alla skräckfilmsklicheer han kan komma på. Aja valde det senare alternativet, och det tackar jag för.

Filmens första halva är en orgie i stringbikinis, uringningar, silikonbröst och Belgian Blue killar. Det känns lite som de där usla showerna som gick på MTV i början av 90-talet där ungdomar klädde sig sexigt och dansade utmanande till kass musik. I och för sig är någon show på MTV bra?

Stadens förståndiga polis spelas av Elisabeth Shue och Ving Rhames är Vice Sheriff. De gör vad som krävs enligt manus även om jag velat sett mer av Rhames, vilken röst den mannen har!  Lite cameos av Eli Roth, Christopher Lloyd och Richard Dreyfuss kan man också glädjas åt. Resten av skådespelarna har inte direkt fått sina roller pga av sina skådespelartalanger om ni förstår mig rätt.

Filmen riktiga lyft sker när fiskarna attackerar festen maken till blodbad och ”over the top” våld har jag sällan skådat. Båtmotorer, rullande huvuden, krossade och kluvna kroppar samt tuggande pirajor i en salig röra.Här är Aja i högform men det är så överdrivet att det blir underhållande.

Piranha är absolut ingen stor filmkonst men på sitt eget lilla speciella sätt är den faktiskt ganska underhållande. Filmen mottogs relativt väl i USA även om den halvfloppade men det är snack om en uppföljare.

Regi: Alexandre Aja

Betyg: 6/10

Imorgon blir det flygskräck