Cobweb (2023 USA)

Jag vet inte varför men utan att ha vare sig sig läst eller sett något om filmen Cobweb hade jag fått för mig att detta skulle vara en bra skräckis. Filmen börjar i vart fall bra då åttaåringen Peter väcks mitt i natten av att någon talar till honom från andra sidan väggen. Rysligt så det räcker och blir över men än rysligare är Peters föräldrar som inte riktigt verkar vara vid sina sinnens fulla bruk. Ju mer han talar om rösten på andra sidan väggen desto märkligare agerar de. En bit in i filmen får man som tittare ställa sig frågan om det är ägaren till rösten eller föräldrarna som utgör det största hotet mot Peter.

Storyn fungerar relativt bra men ändå är det något som skaver under titten. Skådisarna är bra men jag köper inte deras agerande i berättelsen. Med facit i hand får jag inte riktigt ihop hur och varför föräldrarna reagerar som de gör. Däremot är både Lizzy Caplan och Antony Starr  mycket bra i rollerna som halvgalna föräldrar. Även Cleopatra Coleman som spelar en särdeles bekymrad lärare funkar bra men även här köper jag inte hennes omsorg över Peter på hans fritid. Det bres helt enkelt på för mycket av både galenskap och omsorg. När jag börjar analysera sönder storyn och ifrågasätter rollfigurerna är det aldrig ett bra tecken. Egentligen är Cobweb en helt ok rysare som är både välspelad och har en story som åtminstone vid en första anblick är ok. För en stunds småryslig underhållning funkar väl filmen men det finns bättre skräckisar att se.

Regi: Samuel Bodin

Betyg: 4/10

Rebel Moon: Part Two – The Scargiver

Jag blev en smula positivt överraskad av den första delen av Zack Snyders rymdopera som kom i vintras men fortsättningen infriade mina värsta förväntningar.

Förra filmen slutade med att Kora återvänder till sin by med de krigare hon samlat ihop. Nu kan de bara vänta och förbereda sitt försvar innan Amiral Noble och hans trupper anländer. Då filmen är lite över två timmar bjuds vi först på skördande i slowmotion och illa skriven dialog som förhoppningsvis ska fördjupa de plastiga karaktärerna (det gör den inte om nu någon undrar). När det är en timme kvar av filmen blir det pang-pang och explosioner för hela slanten i……ja ni gissade rätt slowmotion.

Det är snyggt gjort men jag får mest en känsla av att jag kollar in ett dataspel och trots all action är min vilopuls oförändrad. Jag kan helt enkelt inte bli engagerad och i slutändan blir det ganska så trist trots exploderande rymdskepp och fighter i slowmotion med lasersablar. Sammanfattningsvis vill jag nog påstå att filmen är trist och jag bryr mig inte ett dyft om hur det går..

Filmen är för lång samt gjord av en regissör som skulle byta bransch och göra reklamfilmer då skulle han komma till sin rätt.

Regi Zack Snyder

Betyg: 3/10

Veckans låt

Under veckan har jag faktiskt kunnat sitta på farstubron utan att frysa häcken av mig, mao våren har anlänt. Uppenbarligen trivs jag så pass bra där att jag hamnade på bild när googlemaps körde förbi.

Primal scream är helt ok och ett gäng bra låtar har de släppt bla denna.

Önskar alla en go vecka

Damsel (2024 USA)

Det är elände och misär i ett litet kungarike. Folket är fattigt och svälten står för dörren. Turligt nog kommer ett erbjudande från kungariket  Aurea i form av ett frieri till den äldsta dottern Elodie. Kungaparet blir överförtjusta och reser söderut till det väntade bröllopet. Det man inte fått reda på är att efter bröllopet ska den unga bruden offras till en drake. Däremot vet vare sig draken eller de styrande i Aurea att prinsessan Elodie är en ovanligt handlingskraftig tjej.

Den här rullen satte jag på en kväll och tänkte att den troligen skulle duga som underhållning för stunden. Det tog inte många minuter in i filmen innan jag vart helt uppslukad av historien. Kan hända att jag om något halvår halvt om halvt glömt bort filmen men där och då var det en av de bättre filmer jag sett på senare tid.

Tvärtemot vad jag trodde visade sig Damsel vara rejält spännande i sina stunder då det är en på pappret ojämn kamp mellan en drake och en ung tjej. Berättelsen tog även en och annan vändning som överraskade mig lite smått. Elodie mycket bra spelad av Millie Bobby Brown är rejält badass när som så krävs. Robin Wright har inte många scener men är kanon i rollen som ond drottning.  Angela Bassett verkade däremot var lite frånvarande och gick på halvfart i sin roll som god styvmor till Elodie.

Damsel var en mycket angenäm överraskning i tv-soffan synd bara att man inte satte saxen i filmen och skippade det något smetiga slutet på bekostnad av en scen som hade varit WOW som The End.

Regi: Juan Carlos Fresnadillo

Betyg: 8/10

Monolith (2022 Australien)

En reporter är ute i kylan efter att ha publicerat en artikel baserad på osäkra källor. Hon slickar såren i sina föräldrars hus och tar de jobb hon kan hitta. Hon erbjuds att göra en podd om mysterier och oförklarliga händelser. Det går trögt tills hon får ett kryptiskt meddelande som rör en svart sten. När hon luskar vidare om denna sten visar det sig att det är en globalt fenomen. Vittnen träder fram och berättar om ganska så ruggiga visioner och händelser som sker i samband med stenarna. Det enda ingen vill berätta är hur de fått stenarna i sin ägo något som reportern snart blir varse om hur det går till.

Än en gång en film gjord med mycket små medel som har ett manus som var intressant. Tyvärr lyckas aldrig filmen gripa tag i mig. Monolith är en statisk, pratig och i sina stunder småtrist film. I stort sett hela filmen utspelar sig i reporterns föräldrahem och nästan hela tiden i samma rum. Det händer hela tiden små saker som för handlingen framåt men filmen tar liksom aldrig fart. När den väl gör det i slutet vet man redan ungefär hur det ska gå så en speciellt upphetsande rulle var inte Monolith. Däremot gillade jag storyn och visst, scenen som visar hur man får stenen i sin ägo glömmer man inte i första taget. Bra story men småtrist utförande.

Regi: Matt Vesely

Betyg: 4/10

Forever (2023 Sverige)

Av och till visas det bio på skolan jag jobbar. Jag har fått den ångestfyllda ärorika uppgiften att välja film till dessa visningar. Då jag sällan kollar in s.k ungdomsfilm känns det oftast som jag famlar i blindo. Det blir inte lättare då dagens ungdomar har ett koncentrationsspann i klass med en hamster. Men jag gör så gott jag kan och försöker hålla mig någotsånär ajour om ungdomsfilm. Den svenska Forever fångade mitt intresse när den kom i vintras så det fick bli mitt val, synd bara att jag inte uppmärksammat att den redan haft premiär på Netflix och att en hel del elever redan hade sett den. Att killarna ylade över att det var en ”tjejfilm” sket jag däremot högaktningsfullt i och sa åt dem att vidga sina vyer.

I Forver får vi stifta bekantskap med Mila och Kia som är BFF. Det har olika bakgrund och familjeförhållanden men det som förenar dem är fotbollen. När laget får en ny tränare, Lollo, som varit proffs blir de mycket förväntansfulla. Den glädjen försvinner snabbt då detta är en tränare som är stenhård och frågar ni mig är hon inte lämplig som ungdomstränare då hennes metoder iofs kanske är bra för att få ihop ett duktigt lag men inte lämpar sig för högstadieungar. Laget blir dock allt duktigare och speciellt Mila tar till sig den nya träningen medan Kias glädje för fotbollen minskar. Till slut hamnar Mila i ett läge där hon måste välja mellan vänskapen och fotbollen.

Jomenvisst den här filmen funkade bra och även om det kändes som att jag delade salong med en grupp ystra schimpanser blev ändå slutomdömet bland ungdomarna ”helt ok” och detsamma gäller för mig. Man dras snabbt in i handlingen och det är lätt att gilla tjejerna även om Mila har en del drag som inte är helt sympatiska kan man trots allt begripa hennes handlande. Regin är stabil och skådisarna likaså speciellt om man tar med i beräkningen att Flutra Cela och Judith Sigfridsson som spelar huvudrollerna gör sin debutfilm. Dialogen flyter på och känns avsevärt naturligare än vad brukligt är i svensk film. På det hela en klart sevärd rulle där man möjligen kunde ha skippat den sista scenen då det blev lite väl ”over the top” för mig.

Regi: Anders Hazelius

Betyg: 6/10

Veckans låt

Supertramp är idag lite oförtjänt bortglömda men under andra halvan av 70-talet och en bit in på 80-talet räknades de till ett av de stora banden. Veckans låt blir öppningsspåret från deras bästa platta Crime of the Century .

Ha en riktigt go vecka

Ricky Stanicky (2024 USA)

När ett Halloweenspratt går fel skyller de tre vännerna Dean, Wes och JT på den påhittade personen Ricky Stanicky. Lögnen lyckas och de inser att de kan glida genom livets förtretligheter med att skylla på den icke existerande Ricky. Han kommer väl till pass när kompisarna i vuxen ålder vill slippa sina fruar och festa runt. När JT missar sitt barns födelse och skyller på Ricky riskerar lögnen att uppdagas. Fruarna vill nu träffa Ricky och i vild desperation hyr vännerna ”skådisen” Rod för att gestalta den imaginära kompisen. Insatserna höjs när Rod trivs så bra med att vara Ricky att han behåller denna persona och kompisarna får avsevärt mer av Stanicky än vad de betalat för.

Till en början vart jag aningens irriterad på kompisgänget som hade en ganska så sunkig attityd. Jag ställde mig frågan varför de överhuvudtaget ville ha partners då de anstränger sig en hel del för att slippa dessa. Ett tag så funderade jag faktiskt på att stänga av  men när Rod (John Cena) gjorde entré som Ricky Stanicky lyfte filmen.

Klarar man av den något sunkiga premissen med de tre kompisarnas beteende i sina förhållanden är Ricky Stanicky åtminstone ok som komedi. Då det är den ena av bröderna Farrelly som står för regin dyker det naturligtvis upp folk med roliga frisyrer samt människor med div funktionshinder i mindre roller m.a.o. business as usual. Det känns dock lite som att tiden sprungit ifrån Farrelly då det är stor skillnad på dagens rulle och tex Den där Mary eller Kingpim.

Regi: Peter Ferrelly

Betyg: 5/10

 

Belfast (2021 Storbr)

Får de chansen verkar regissörer förr eller senare vilja berätta om sin barndom. John Boorman gjorde det i Hope & Glory och Spielberg  kom med The Fabelmans häromåret.  Kenneth Branagh ville väl inte vara sämre och bjöd tittarna på Belfast.

Filmen startar 1969 året då The Troubles (konflikten mellan katoliker och protestanter) körde igång rejält på Nordirland. En familj med protestantisk bakgrund bor på en gata där båda trosinriktningarna samsas.  Protestanter i området vill rensa ut katolikerna. Pappan i familjen vill inte bli inblandad men hotas av av sina gelikar med det gamla trista argumentet ”är du inte med oss är du mot oss” Frågan är om det inte är bättre att flytta till England där pappan har jobb och livet är lite mer konfliktfritt.

Belfast är en snygg film. Det är ett knivskarpt foto som förstärks av att filmen mestadels är i svartvitt.  Jag gillade miljöerna som även om de var slitna bar på en viss gemytlighet. Skådisarna var bra och handlingen med vardagen som krockar med konflikten var engagerande. Jag har sett liknande filmer till förbannelse och något nytt kanske inte Belfast kommer med. Vi har den starka självständiga mamman, den något frånvarande pappan och naturligtvis de excentriska släktingarna som här spelas av Judi Dench och Ciarán Hinds. Som sagt inget nytt men jag gillar genren när det inte blir för sentimentalt något som britterna är bra på att undvika till skillnad mot deras grannar på andra sidan Atlanten.

Men Kenneth varför var du tvungen att casta en irriterande unge i huvudrollen som dig själv? Jude Hill heter fanskapet och tro på fan om han inte spelade en irriterande unge i  Branaghs senaste film om Poirot. Unge Herr Hill och jag klickar inte alls vilket gör att Belfast inte når ända fram till mig vilket är synd då filmen som sådan är bra. Folk som däremot inte är lika barnskådespelarkänsliga som jag torde dock uppskatta filmen lite mer. Klart godkänt blir betyget i vart fall.

Regi: Kenneth Branagh

Betyg: 6/10

Insidious: The Red Door (2023 USA)

Insidous serien (Hur många filmer de är uppe i nu vet jag inte riktigt. fem? sex?) har aldrig riktigt satt sig hos mig. De känns helt enkelt lita väl beigea. Hur som helst Insidious: The red door startar med att Josh och Dalton blir hypnotiserade för att glömma sina övernaturliga äventyr som höll på att ta en ände med förskräckelse då med att Josh försökte döda sin son Dalton (om jag nu minns rätt). Begripligt men lite av en osäker genväg att lösa trauman vilket visar sig när filmen hoppar 9 år framåt. Josh mår dåligt och har dålig kontakt med sin son Dalton speciellt efter att paret Lambert gått isär. När så Dalton lämnar för college börjar han plågas av syner och mardrömmar där en röd dörr verkar ha stor betydelse. Nog fasiken är andarna i farten igen.

Insidious: The Red Door var precis som de övriga filmerna i serien lite halvdan, inte dålig men definitivt ingen pulshöjare.  Bäst är de mer nedtonade rysligheterna men tyvärr nöjer sig inte Hollywood med detta och i finalen irrar man som vanligt runt i The Further vilket jag finner vara aptrist. Filmen duger knappt och då vill jag tillägga att jag är förtjust i vad jag kallar popcorn skräckisar – jag finner en viss trevnad i denna genre som bolaget Blumhouse finslipat under många år. Här når man dock inte fram till mig men visst kommer det en ny film är chansen stor att jag glor på den. Man lär sig aldrig.

Passar på att tacka Snacka om film för rullen. Det var uppskattat att finna ett paket med en överraskning på köksbordet när jag kom hem från Taiwan

Regi: Patrick Wilson

Betyg: 4/10

Veckans låt

Förra veckan nåddes vi av beskedet att Ultravox basgitarrist Chris Cross lämnat in, 71 år gammal. Iofs inte purung men inte heller lastgammal. Veckans låt blir två låtar med Ultravox, en från John Foxx eran och den andra från Midge Ures tid som sångare.

Trots lite tråkigheter så här i början på veckan hoppas jag att den blir bra.

Rökning orsakar hosta (2022 Frankrike)

Detta var en mycket, mycket konstig film som jag anar att jag inte riktigt förstod. Grundstoryn går i vart fall ut på att Tobakskommandot som försvarar mänskligheten mot ondsinta hot typ gigantiska sköldpaddor och kackerlackor beordras av sin chef som är en råtta att ta en paus då de behöver samla krafterna och svetsas samman som grupp inför nästa hot. Gruppen reser till en underjordisk bas där de snackar och berättar skrämmande historier för varandra.

Detta är handlingen i stort och jag fattar ingenting. Allt från dräkterna (inspelningen torde ha varit en svettig affär) till design och apparater går i 60-tals stil. Effekterna är medvetet usla. Chefen spelas av en handdocka och ni som sett Kapten Kirks fight mot Gorn vet vad som väntar när det rör gruppens fiender. Som om inte detta räckte bjuds det på en talande  barracuda (som infångats i en insjö) samt ett mindre snabbköp som döljer sig i basens kylskåp. En stor del av filmen ägnas åt en historia om en man som fastnat i en träflis. Den historien berättas f.ö av barracudan medan den steks. Kort och gott jag begriper nada.

Jag var faktiskt nära att stänga av efter en kvart men jag insåg snabbt att filmen var för annorlunda och märklig för mig att släppa. Jag har sett bättre filmer och även sämre för den delen men Rökning orsakar hosta lär jag inte glömma i första taget. Inte en film för alla men den är åtminstone en upplevelse,

Regi: Quentin Dupieux

Betyg: 4/10

American fiction (2023 USA)

Dagens rulle fanns bland nomineringarna till bästa film under Oscarsgalan. Jag vet sedan länge att jag och folket som sitter i Oscarsjuryn inte har samma smak men det torde väl finnas bättre filmer att nominera? Eller var 2023 ett ovanligt svagt filmår?

Handlingen i American fiction kändes splittrad. Det lilla jag läste om filmen var att det skulle vara någon form av komedi eller satir. Jag hade väntat mig en tokrolig film men fick något helt annat.

Det börjar i vart fall bra med att universitetsläraren och författaren Thelonious ”Monk” Ellison tvingas att ta ledigt från jobbet efter att ha frågat om en tysk students släktingar var nazister samt att ha skrivit N-ordet på whiteboarden. Monk är en man som inte är nöjd med livet och värre blir det när han för att vila upp sig åker till sin familj i Boston. Hans bror knarkar och bränner alla sina broar, mamman har utvecklat demens och familjen drabbas av ett oväntat dödsfall. Som om detta inte skulle räcka är Monk fly förbannad på att allmänheten ser honom som en afroamerikansk författare. Trots att han skriver böcker om det antika Grekland (tror jag) så hamnar de i hyllan för afro-amerikansk litteratur hos bokhandlarna. På pin kiv skriver han ihop en påhittad självbiografi om en afro-amerikan och bockar av varenda klyscha och fördom som finns om färgade i det amerikanska samhället. Det han inte räknat med är att boken  blir en succé och plötsligt befinner han sig i en malström av lögner som toppas av att Monk hamnar i en kommitté som ska välja årets bok. Vilken bok som blir aktuell är inte svårt att räkna ut.

Visst låter det roligt och filmen är stundtals underhållande när det rör sig om boken. Vad jag däremot inte hade väntat mig var en rulle om familjeproblem och en massa diskussioner om hur man ser på afro-amerikaner i samhället. Inget fel i det men slutresultatet blev vare sig hackat eller malet för mig.. Egentligen är inte American fiction en dålig film, egentligen är det en bra film med många bra skådisar speciellt Jeffrey Wright i huvudrollen. Jag fick något annat än vad jag förväntat mig och det var inte en positiv överraskning denna gången. Har man de rätta förväntningarna kanske man gillar filmen bättre.

Regi:  Cord Jefferson

Betyg: 5/10

Thanksgiving (2023 USA)

Innan en butik hunnit öppna portarna till Black Friday utbryter det kaos bland konsumenter som är bredda att bokstavligen gå över lik för att lägga fingrarna på ett gratis våffeljärn. Staden Plymouth är i chock men efter ett år har de flesta förträngt tragedin och i väntan på den kommande Thanksgiving-helgen köps det kalkoner och en ny Black Friday står för dörren. En person verkar dock inte ha glömt förra årets händelse. Iklädd en John Carver mask börjar denne slakta folk till både höger och vänster. Det är upp till en grupp ungdomar att försöka lösa mysteriet då stadens polis verkar stå handfallen.

När Tarantino släppte sitt Grindhouse projekt hade man på skoj gjort ett antal fejktrailar där en del senare filmatiseras bla Machete och Hobo with a shotgun. Den trailer som lockade mig mest efter Werewolf Women of the SS var just Thanksgiving. Roth som är regissör till både trailern och långfilmen uppfyller alla mina förväntningar.

När jag ser Thanksgiving är det som att sitta i en tidsmaskin tillbaka till 80-talet och den gamla hederliga slasher eran. Filmen är gjord med glimten i ögat och är lite halvlökig med halvdana skådisar. Fast en del kändisar som Patrick Dempsey, Rick Hoffman och Gina Gershon dyker upp och ger åtminstone lite stjärnglans till filmen. Mördaren är maskerad, vi har den misstänkte pojkvännen och en hel radda fantasifulla och slafsiga mord med minimal om någon (?) CGI. Nostalgikicken är total.

Om man som jag anser att slashers speciellt då från 80-talet är lite smått småmysiga torde man inte bli besviken över Thanksgiving. Det är inte fin filmkonst men rejält underhållande och jag hade i vart fall inte en tråkig stund.

Regi: Eli Roth

Betyg: 7/10