Les Lyonnais (2011 Frankrike)

Edmond har dragit sig tillbaka på ålderns höst. Under sjuttiotalet ledde han en framgångsrik liga i Lyon tillsammans med sin vän Serge. Men efter en längre sittning i fängelset började Edmond trappa ned på sina kriminella aktiviteter då hans fru och barn blev lidande. Serge gjorde inte detsamma och behöver nu Edmonds hjälp då han arristerats av polisen. Edmond slits mellan sin familj och gamla kumpan, det är inte så att han vill återgå till brottets bana men man sviker aldrig en gammal gangstervän.

Les Lyonnais (Brottsplats Lyon) är ännu en film i raden av bra franska filmer. Det verkar som att vill man vara riktigt säker på att se en bra eller åtminstone klart godkänd film ska man se franskt eller danskt eller så kanske är så som min filmkrönikefavorit en gång sa ”De dåliga filmerna når helt enkelt inte Sverige”. Filmen påminner i både tema och uppbyggnad om Once upon a time in america. Berättelsens kärna är vänskap och svek. Historien växlar mellan nutid och dåtid och det hela slutar med en liten twist. Gérard Lanvin som spelar Edmond påminner tom lite om DeNiros karaktär Noodles, han ger ett stillsamt intryck och verkar nästan vara lite trög ett sken som bedrar. Mot slutet skaver historien en aning men på det hela är Les Lyonnais en angenäm upplevelse.

Regi: Olivier Marchal

Betyg: 7/10

Evil Dead (2013 USA)

Det är lika bra att jag säger det med en gång: Jag har alltid uppskattat originalfilmerna Evil dead I-III men de hör inte till mina favoriter i genren. Av den anledningen störde det mig inte speciellt mycket en nyinspelning producerades. Å andra sidan om man stör sig på prequels, sequels, remakes, och reboots så skulle bioutbudet vara mycket begränsat nu för tiden. De som håller Evil dead av Sam Raimi som en favoritfilm ska kanske skippa den här filmen för den har inte samma kreativa uppsluppenhet som originalet besitter.

Fem vänner beger sig till en isolerad stuga ute i vildmarken. Orsaken till trippen är att de ska försöka avgifta en i sällskapet som snöat in på knark och genom att isolera sig hoppas de kunna undvika civilisationens frestelser. (Vän av ordning skulle kanske försynt nu ställa frågan om de inblandade har en aning över hur lång tid en avgiftning tar men de kanske inte har jobb eller familj som kräver deras uppmärksamhet. Vad vet jag?) Att någon besökt stugan nyligen då källaren är full av döda katter och någon form av ritual verkar har utförts därnere verkar inte heller avskräcka någon. I källaren hittar man en bok och efter den obligatoriska högläsningen, trots varningar om att inte göra detta (det är en skräckfilm), släpps en demon lös som decimerar sällskapet i stugan.

Efter en kvart har jag ganska klart för mig vad som skall ske eller rättare sagt vilka verktyg som kommer användas för att ta folk av daga i filmen. Kameran zoomar snabbt in en köttsåg, spikpistol, hagelgevär samt en rakkniv. I och för sig är detta ett gammalt beprövat trick i filmens värld oavsett genre. Jag skulle dock uppskatta att få bli överraskad åtminstone någon gång men kanske väljer jag ständigt fel filmer för att få uppleva den känslan.

Evil dead startar en aning trevande och är lite långsam de första tjugo minuterna som används till att presentera karaktärerna och mysteriet med källaren. Resten av speltiden används mest till skrik, blod och avslitna lemmar. Speciellt spännande blir det aldrig men filmen är relativt underhållande åtminstone under speltiden. Man bör dock inte använda sin hjärna allt för mycket, risken är då stor att hela historien faller som ett korthus.

En sak som jag uppskattade mycket var frånvaron av CGI (den verkar åtminstone lysa med sin frånvaro) som gör att filmen känns mer realistisk och äkta. I övrigt är Evil dead en standard skräckis som underhåller för stunden vare sig mer eller mindre men innerst inne hade jag nog inte väntat mig så mycket mer.

Även Movies-Noir har ”avnjutit” denna film.

Regi: Fede Alvarez

Betyg: 6/10

Veckans låt

R.E.M har tackat för sig men jag har turligt nog många skivor kvar att upptäcka. De verkar vara en grupp som håller en mycket hög lägsta kvalte.

Lite funderingar kring Hitchcock

Efter att ha sett sju filmer på raken av en person som anses vara en av världens bästa regissörer tyckte jag att det var på sin plats att dela med mig av ett par tankar om Hitchcocks verk. Jag aspirerar inte på att vara någon expert på film och än mindre Hitchcock, mina iaktkagelser är helt subjektiva och ni får ta dem för vad de är: Amatöristiskt svammel.

Jag startar med att reda ut ett begrepp som åtminstone för mig har varit en aning förvirrande nämligen att Hitchcock kallas för skräckmästaren. Ett epitet som är helt uppåt väggarna. I den anglosaxiska världen går han beteckningen ”master of suspence” (spänning) en mer passande beskrivning. Troligen var det någon som hade svårt med översättningen och den felaktiga beteckningen skräckmästare har bitit sig fast. Detta kan göra att en och annan som tror sig få se en skräckfilm av Hitchcock lär bli besviken. Jag däremot blev än mer besviken då jag inte direkt finner några av hans filmer vara direkt spännande. Trots mord, attentat och andra ruskigheter är de lite småputtrigt mysiga i bästa fall. Hur Psycho ständigt kan hamna i topp som en av de mest skrämmande filmerna genom tiderna är mig en gåta.

Under veckan som har gått har jag funderat på vad det är som fattats i Hitchcocks filmer för även om jag skulle räkna bort den miserabla Marnie så blir det inte direkt något högt medelbetyg. Filmerna är otroligt snygga och Hitchcock leker med mediet. Suveräna kameraåkningar, intressanta scenlösningar, historier som tar en oväntad vändning, inzoomningar och utzoomningar, ja allt detta behärskar regissören till fullo och förtjänar i dessa fall verkligen titeln mästerregissör.

Däremot finner jag att Hitchcock många gånger slarvar bort sina historier. På pappret ser de säkerligen bra ut men jag får intrycket av att han förlorar intresset för plotten när han uppnått och förverkligat den ide´ som var och en av filmerna innebar. Hitchcock koncentrerar sig mer på att lösa den tekniska utmaningen av att få filmen Rope i en tagning så mycket att han inte bryr sig om att filmen blir småseg och teatral. När han hittat kameravinklarna och fått in lite fräcka repliker i The Troble of Harry verkar det kvitta att karaktärerna agerar onaturligt osv.

Jag får en känsla av att han behandlar sina karaktärer som rekvisita och glömmer bort att för att tittaren ska bli engagerad i en film måste man också kunna tro på de personer som historien handlar om. Om man missar denna detalj riskerar filmen att bara bli ett snyggt bländverk. Av de filmer som jag sett under veckan är det Marnie som skiljer sig från mängden då den vilar mycket på mänskliga relationer och är ett drama där storyn drivs fram av karaktärerna. Nu blev denna film för mig ett magplask och kanske är det så att Hitchcock var oförmögen att regissera mänskliga relationer på ett trovärdigt vis. Men som sagt hans filmer är åtminstone snygga och ju mer jag tänker på det desto mer påminner han om en annan regissör som jobbar på ett liknande vis med vad jag kallar för dockskåpsregi, nämligen Wes Andersson.

Mitt slutomdöme över Hitchcock baserat på de filmer jag sett är att han är en duktig regissör men att han kanske är för duktig för sitt eget bästa. Jag kommer absolut att se fler filmer av Hitchcock för de är snygga, småtrevliga och har en torr humor som jag uppskattar men någon favoritregissör kommer han aldrig att bli.

Avslutningsvis vill jag tacka Jojjenito för ett gott samarbete samt för alla kommentarer . Nästa vecka återgår bloggen till sin vanliga lunk med b.la blodiga skräckfilmer och franska gangstrar.

Frenzy (1972 Storbr)

Chief Inspector Oxford har det inte lätt: Det härjar en seriemördare på Londons gator. Mördaren våldtar kvinnor och stryper sina offer med en slips. Som om detta inte vore nog så tvingas stackars Oxford att genomlida sin frus matlagning. Hon har snöat in på det franska köket och den ena rätten är värre än den andra. Oxfords problem är dock ganska milda om man jämför dem med Rickard Blaneys. Han har precis förlorat både sitt jobb och bostad. Värre är att olyckliga omständigheter gör att Blaney är polisens huvudmisstänkte i jakten på seriemördaren.

Detta skulle bli Hitchcocks näst sista film och i det här temat blir det den sista. Jag gillade den här filmen av flera skäl. Dels är den spännande. Det är fyndigt av Hitchcock att välja en osympatisk människa som huvudperson då Blaney inte är någon trevlig karaktär och skiljer sig mycket från t.ex Cary Grant och James Stewart i sin framtoning. Han är otrevlig, grälsjuk, oförskämd och en slarver men någon mördare är han inte, även om jag trodde det till en början. Filmen är även ganska brutal för att vara från tidigt sjuttiotal. Vi får se ett mord som var en riktigt otäck scen. Det andra mordet antyds bara genom en suverän kameraåkning genom ett trapphus och ut på gatan. Den scenen kan konkurrera med Albert Hall scenen i The Man who knew to much. Kommissarie Oxford och hans eländiga måltider är ett komiskt inslag i filmen som var uppskattat – soppa med fiskhuvuden bläh! I övrigt har filmen en skön sjuttiotalskänsla med fula frisyren och hemska kavajer men det stör inte historien. Hitchcock får även till det med en jakt på en slipsnål som är helt utan dialog men mycket spännande, då satt jag som på nålar.

Frenzy är den nästa bästa film jag sett av Hitchcock (Rear window är min favorit hitintills) och det känns bra att avsluta temat på topp. Som vanligt slavar Hitchcock lite med sin historia och en och annan ologiskhet dyker upp. Frenzy slutar också lite abrupt men filmen är klart sevärd.

Jojjenito (och ingen annan) har även han sett samma film och vad han tycker ser ni här.

I eftermiddag/kväll kommer det lite avslutande tankar om skräckmästaren som han kallas för i Sverige.

The Trouble with Harry (1955 USA)

Ett lik hittas i skogen av en jägare som tror att han dödat mannen av misstag med ett vådaskott. Det är för övrigt mycket spring i skogen den här höstdagen, ungar, konstnärer och ensamma damer ja alla snubblar de över liket som så smångom får ett namn, Harry. Det är inte bara jägaren som tror att han ligger bakom Harrys död. Harrys exfru undrar om hon inte klippte till honom för hårt med mjölkflaskan när han oväntat dök upp i hennes hem och Miss Gravely anar att det är hennes fel att Harry ligger där han ligger. En sak som de inblandade är säkra på är att stadens sheriff inte får hitta liket då han får betalt efter antalet arresteringar han gör och då sheriffen har ebb i kassan lär han säkerligen arrestera någon om han hittar ett lik i skogen. Därför gör de inblandade sitt bästa för att gömma liket och någon frid efter döden är det inte att tala om i Harrys fall.

Det här var en svår film att bedöma. Å ena sidan gillar jag hejsan-svejsan känslan som präglar filmen och storyn gör att jag tänker lite på mitt favoritalbum med Tintin, Castafiores juveler, dvs mycket väsen för ingenting. Å andra sidan tänker jag även på Stefan och Krister och alla dessa trista farser som dyker upp i tid och otid för av och till blir filmen lite pladdrig och fjantig.

Replikerna är kvicka och skådespelarna bra. Filmens miljö som är Vermont under tidig höst med träd som fullkomligen sprakar av färg är en fest för ögat. Hela filmen är som ett vykort (åtminstone de delar som inte är inspelade i studio).

Däremot lyckas inte Hitchcock att få mig engagerad i filmens karaktärer. Kanske för att de är alldeles för oberörda trots att de har ett lik på halsen. Den känns som att huvudpersonerna agerar som att de vet om att är med i en film och de upplevs därmed av mig som konstlade och artificiella. The Trouble with Harry  får då en overklig känsla över sig som gör att jag blir  distanserad till filmen och dess karaktärer. Lite synd då jag finner både miljön och storyn underhållande.

Jojjenito berättar om världens bästa film på sin blogg.

Marnie (1964 USA)

När en kvinna söker ett jobb på Mark Rutlands företag får han vibbar av att allt inte står rätt till och mycket riktigt, förutom att han blir kär i sin nya sekreterare tömmer hon även hans kassaskåp. Mark letar upp Margaret (Marnie) och hotar med polisen om hon inte gifter sig med honom. Mark märker snabbt att hans nya fru inte mår speciellt bra ,hon har mardrömmar, blir panisk rädd när åskan går samt reagerar med skräck när hon konfronteras med färgen rött värst för Mark är nog att Marnie fryser till is när det blir dags för att fullborda äktenskapet. Det sistnämnda löser han genom att våldta henne på deras bröllopsnatt (detta är iofs omdebatterat vad jag förstått men för att citera regissören själv ”when he sticks it in her, I want that camera right on her face”) efter det citatet lär det inte råda någon tvekan om vad som sker. Till slut hyr Mark en  privatdetektiv för att lösa mysteriet med Marnie.

Marnie är baserad på en bok och jag har en stilla undran över vad det var som Hitchcock såg i berättelsen som gjorde att han ville filma den. Om filmen följer boken har vi en historia som är otroligt trist och Hitchcock gör den inte bättre. Sean Connery som spelar Mark är verkligen inte bra. Han går mest runt och ser lite småpilsk ut under hela filmen samt droppar lite one-liners han kan inte ens avhålla sig från en sådan efter sin frus självmordsförsök (som följer på den ”romantiska” bröllopsnatten). Kan hända att Connery trodde han var med i en Bondfilm?

Filmmusiken av Bernard Herrmann är fruktansvärd. Den består av en orkester som spelar så det dånar då man desperat försöker skapa lite artificiell dramatik i detta urtrista drama som går under beteckningen psykologisk thriller. Visst är det en thriller för oss tittare som försöker komma undan med förståndet i behåll för maken till sexistisk smörja var det länge sedan jag såg. Jag vet att filmen har femtio år på nacken men det ursäktar inte den unkna kvinnosynen som präglar filmen och speciellt inte Marks handlingar då han utnyttjar en psykiskt skör kvinna för det rör sig faktiskt om det. Värre är att han framställs som berättelsens hjälte. Ju mer jag tänker på det desto mer undrar jag om inte Hitchcock tar chansen att visualisera någon våt dröm om att få dominera kvinnor. Filmens final håller äkta kalkonklass och slutar i ett crescendo av överspel och fjanterier.  Finns det något gott att säga om filmen? Ja foto, kameraåkningar och Tippi Hedren i rollen som Marnie är alla bra så det blir inte bottenbetyg men det är farligt nära.

Förhoppningsvis är Jojjenitos val avsevärt bättre.

The Man who knew to much (1956 USA)

Familjen McKenna är på en minisemester i Marocko. Herr och fru McKenna blir bekanta med en fransman, Bernard och de umgås lite smått. Frun Jo är lite misstänksam mot deras nye vän som verkar vara lite väl frågvis, något som hennes man Benjamin slår bort. Det kanske han inte skulle ha gjort då han plötsligt får en döende Bernard i sina armar. Med sina sista andetag lyckas Bernard flämta fram en varning om ett politiskt attentat i London. Tyvärr slutar inte obehagligheterna med detta då parets son kidnappas av mördarna och om Herr och Fru McKenna inte håller tyst om Bernards varning så har de sett sin son för sista gången.

Den här filmen av Hitchcock brukar nämnas när folk talar om hans bästa filmer och den har 7.5 på IMBD vad nu det är värt. Risken med ett sådant högt betyg och positivt förhandssnack är att förväntningarna kommer på skam och det är precis vad de gör med den här filmen. The Man who knew to much känns lite väl lång trots att den bara är två timmar. Det tar lång tid innan filmen blir spännande och tar lite fart. Egentligen är det bara finalen i Albert Hall som är riktigt spännande och bra. Det kanske är just denna scen som folk tänker på när de lyfter filmen. En bra scen kan göra en film minnesvärd men det betyder inte automatiskt att hela filmen är bra. Även om The Man who knew to much inte är så spännande är den dock både snygg med krämiga färger och präglas av Hitchcocks torra humor. Vi bjuds på en middagsscen som är ganska dråplig och en förvirrad släktträff. Fighten i konservatoriet hör även till filmens få höjdpunkter.  Något som sänker spänningen är skurkarna som är ganska tama (förutom lönnmördaren) och anledningen till att de kidnappar ungen är både obetänksam och korkad. Värre är det när Hitchcock såsar till det med både sång och vissling mot slutet. Där och då famlade jag efter skämkudden något som får ses som ett misslyckande av Hitchcock då han säkerligen tänkt sig att denna sång och visselscen skulle vara spännande.

Glad blir jag dock av James Stewart och Doris Day i rollerna som paret McKenna. Doris Day är lite driven som mor och hustru och är inte det traditionella våpet vilket var skönt för omväxlings skull. The man who knew to much blev lite av en besvikelse. Som lite extra bonus kan nämnas att filmens hitlåt Que Sera, Sera (Whatever Will Be, Will Be) ibland sjungs av Färjestadshejarklack. Varför? Sera rimmar på Färjesta mer komplicerat än så behöver det inte vara i sportsammanhang.

Över hos Jojjenito kan man läsa om Duran Duran ?!?

Dial M for murder (1954 USA)

Dial M for murder har en del likheter med Rope b.la så baseras båda filmerna på en pjäs och utspelar sig på ett begränsat utrymme vidare är huvudtemat det perfekta brottet.

Tony Wendice upptäcker att hans fru Margot har en affär. Det som oroar Tony är inte förlusten av fruns kärlek utan mer förlusten av hennes pengar om hon skiljer sig då det är hon som sitter på cashen i äktenskapet. Tony planerar att mörda sin fru för att få ärva henne men då han troligen kommer att vara den som misstänks för dådet ser han till att hyra en mördare och skaffar sig ett oantastligt alibi. Spelet kan börja!

Det här var inte så pjåkigt. Då jag uppskattar deckare av den gamla skolan dvs John Dickson Carr, Ellery Queen och Agatha Christe var Dial M for murder en underhållande liten historia. Korten läggs snabbt på bordet då Tony inviger sin kumpan i sina sinistra planer. En plan som verkar kunna bli det perfekta brottet. Men som vanligt är rättar sig inte alltid teorin efter verkligheten.

De få skådisarna som deltar i filmen sköter sitt jobb väl men det är lägenheten som är filmens stora stjärna. Hitchcock lyckas med att använda sig av det begränsande utrymmet väl. Trots att filmen i stort sett utspelar sig i ett vardagsrum, sovrum och en hall blir den aldrig stillastående eller tråkig. Regissören finner många spännande kameralösningar inom den begränsade ytan och filmen känns förvånansvärt dynamisk för att vara en filmad pjäs. En förklaring till detta kan vara att filmen spelades in i 3-D, på dvd-skivan fanns det en liten dokumentär om 3-D versionen av filmen.

Däremot verkar det som att Hitchcock tappar intresset för sin historia och slutet är en aning svagt och jag får intrycket av att det hetsas fram. Hitchcocks torra humor återfinns i filmen, något som jag uppskattar.  Problematiken var gästerna ska lägga sina ytterkläder då lägenheten saknar en tamburmajor och kommissarie Hubbard var en rolig karaktär som avslutar filmen med att kamma sin mustasch var ett par av dramats komiska höjdpunkter. Kanske inga gapskratt men det lockar till ett förnöjt skrockande. En stabil och välkomponerad film som tappar något mot slutet. Ja den påminner lite om ett avsnitt från tv- deckaren Columbo men är naturligtvis både mer välregisserat och snyggare.

Jojjenitos val för dagen är av det mer tvivelaktiga slaget.

Rebecca (1940 USA)

En ung kvinna (hennes förnamn nämns aldrig i filmen) är anställd som sällskapsdam åt den pladdersjuka Mrs. Van Hopper. Under en semester i Monaco börjar sällskapsdamen att umgås med Gerorge Fortescue Maximilian de Winter eller kort och gott Max. Max är en något tungsint man då hans förra fru Rebecca drunknat. Trots Max obalanserade humör samt hans dåliga ovana att behandla sällskapsdamen som ett barn eller mindre vetande person tackar hon ja när han friar. Det kan i och för sig bero på att hon vill slippa den talträngda Mrs. Van Hopper samt att Max är ganska tät och bor på det sagolika godset Manderley. Väl framme märker dock den nya Mrs. Winter att Rebeccas ande vilar över godset, alla talar om hur förträfflig Rebecca var och Mrs. Winter blir varse att hon har en oförsonlig fiende i Mrs. Danvers chefen för Manderleys hushåll. Mrs. Winter får tillfälle att fundera om giftemålet inte var lite väl spontant och hur var det Rebeccas död egentligen?

Rebecca vann en Oscar för bästa film, något jag kan förstå för det är en film som torde tilltala de flesta. Kärlek, mysterium och en gnutta spänning. Boken är baserad på Daphne du Maurier’s bok som bär samma namn. Jag vet inte hur många som läst boken Rebecca men där kanske man får en förklaring på varför den blivande Mrs. Winter kastar sig i armarna på den till synes något labile Max. Det var nog den del av historien som jag hade svårt att köpa. Max som f.ö spelas av Laurence Olivier är helt enkelt för otrevlig för att charma en kvinna (tycker jag). Bortser man från detta så är de första två tredjedelarna av filmen mycket bra. Det är spännande, suggestivt och engagerande. Bit för bit läggs till mysteriet om vad för sorts människa Rebecca var. Jag lider även med Mrs. Winter och hennes desperata försök att leva upp till idealet av den förra frun. Godset Manderley är otroligt vackert och en scen bet sig fast i mitt sinne. Den scenen där Mrs. Winter går på upptäcksfärd i Rebeccas sovrum, vackert spännande och en lek med ljus och skugga som avslutas med ett WOW ögonblick då de tunga gardiner dras isär och blottar det praktfulla rummet.

Sorgligt nog tappar storyn ordentligt mot slutet och jag blev mycket besviken på upplösningen. Vad jag väntat mig vet jag inte men det gick inte i klang med den kusliga känslan man fick i filmens mittparti. I morgon blir det mord och otrevliga äkta män.

Vad Jojjenito tyckte om Rebecca finner ni här.