American Ultra (2015 USA)

Om man tar och mixar filmerna The Long kiss goodnight samt The Bourne Identity och kastar in Jesse Eisenberg samt Kristen Stewart i smeten blir resultatet dagens film American ultra – fast resultatet är långt ifrån lika bra som ovan nämnda filmer.

Mike är en slacker som bor hos sin flickvän Phoebe. När han inte jobbar på det lokala snabbköpet tillbringar han dagarna med att röka på i hemmets soffa. Han tänker överraska sin flickvän med en resa till Hawaii men får en ångestattack, något han tydligen alltid får när han är från sin hemstad en längre tid. Köpet av flygbiljett registreras av CIA och en kader lönnmördare skickas till den lilla hålan för att eliminera Mike då han ovetandes bär på en hemlighet.

Om man inte kan acceptera Jesse Eisenberg som mördarmaskin (något som i rättvisans namn är att verkligen sträcka på trovärdigheten) kan det vara svårt att svälja American Ultra. Jag lyckades motvilligt med detta och resultatet blev inte så pjåkigt men filmen dras med ett stort problem. Det är svårt att veta om det är en actionthriller eller actionkomedi man tittar på. En hel del scener är lite småroliga, samtidigt är filmen både våldsam och har en allvarligare ton. Jag som tittar på filmen får då besvärligt att komma in i berättelsen då den velar lite väl mycket mellan sina genrer med resultatet att det blir varken eller.  På plussidan ligger bra fightscener och en hel del action som är klart godkänd samt många kända skådisar i små och stora roller.

Vill man slå ihjäl lite tid på blodig action och få en någorlunda acceptabel rulle till livs är American ultra helt ok fast med facit i hand skulle jag nog istället sett om de två filmerna som inledde dagens inlägg.

Regi:Nima Nourizadeh

Betyg: 4/10

The Equalizer 2 (2018 USA)

Denzel Washington upprepar sin roll som Robert McCall, den hemlige agenten som gått under jorden och ägnar sin tid åt att ställa saker och ting tillrätta för de som behöver hjälp. I förra filmen satt han på ett fik och löste korsord på spaning efter nya fall. Då ett taxibolag uppenbarligen sponsrat filmen har McCall bytt fiket mot att köra taxi. För att sponsorn ska få valuta för pengarna kör McCall taxi filmens första halvtimme. Begripligt nog får då filmen en väldigt lång startsträcka och när själva huvudstoryn tar fart har väl si så där halva filmen gått.

Denna gång ska McCall finna sin ende väns mördare och spåren leder till hans förflutna men innan detta sker har han lyckats med att hjälpa: En ensamstående mor, en överlevare från förintelsen, en praktikant som blivit antastad/misshandlad/våldtagen (lite oklart där) av slemma finansvalpar samt delat ut en packe visdomsord till en yngling på drift.

Egentligen skulle jag ha gnisslat tänder i biomörkret över den rättrådige och präktige McCall och troligen hade jag t.om suttit och nickat till då filmen är seg i sina stunder men då det är eleganten från vidderna, mannen med överbettet och ett leende som kan väcka de döda till liv samt till på köpet har finslipad tekniken att skrida fram till fulländning i huvudrollen lämnar det sunda förnuftet mig. Resultatet blir då att filmen som är lite småseg och halvkorkad ändå blir lite småtrevlig för vem tackar nej till att till att mysa i två timmar tillsammans med Denzel Washington i biomörkret? Inte jag i alla fall. Bör dock tillägga att jag flämtade till mot slutet då Denzel sprang !!! Enda förklaringen till denna fadäs måste vara att det var hans stuntman som förivrade sig i stundens hetta.

Regi: Antoine Fuqua

Betyg: 5/10

Independence day: Resurgence (2016 USA)

Kokt potatis, det är vad jag tänker på efter att ha sett Independence day resurgence. Om man kokar en potatis i osaltat vatten och sedan lägger denna rotfrukt på tallriken och äter den utan några som helst tillbehör så är smakupplevelsen att jämföras med att se Roland Emmerichs senaste rulle.

Filmen kostade 165 miljoner dollar att göra och jag inte mer korkad än att jag begriper att bolaget vill ha tillbaka sina satsade stålar. För att försäkra sig om detta ser man till att det finns något för alla i filmen. De som gillar barn, pensionärer (även om Robert Loggia såg mer död än levande ut den korta stund han var med), hundar, och vapen får sitt lystmäte. För skänka filmen lite innehåll ger man publiken lite kärlek, fina budskap, en far och dotter relation, en påklistrad konflikt mellan två kompisar samt lite humor i form av en crazy vetenskapsman. Naturligtvis måste Kina nämnas i positiva ordalag så man får med världens största marknad på tåget. När man sedan täckt alla baser fernissar man filmen med en massa explosioner och rymdskepp. Resultatet blir en film som inte är dålig bara väldigt oinspirerad, helt fri från överraskningar och så övertydlig i sin berättarteknik att jag undrar om filmens producenter tror att publiken är förståndshandikappad.

Missförstå mig inte för jag klagar faktiskt inte på filmen. Jag var fullt medveten på vad det var för sorts film jag köpte biljett till men det känns lite trist då ingenting nytt bjuds och ängsligheten över att inte få tillbaka sina satsade pengar präglar hela filmskapandet. Jag hade inte tråkigt under titten men inte roligt heller. Tankarna vandrade än hit och dit och ibland drogs min uppmärksamhet till den vita duken när det small till lite extra. Jag var nog den idealiske biografbesökaren i producenternas ögon – smått hjärndöd.

Under bilturen hem undrar jag lite smått om detta är framtiden när det rör Hollywoods kommande storfilmer. Man gör allt för blidka världens största diktatur för att de ska visa filmen i sitt land och i globaliseringens tecken ser man till att allt är lättbegripligt och mellanmjölksaktigt så ingen blir förnärmad. Om så är fallet går vi en mycket trist filmframtid till mötes åtminstone när det handlar om s.k blockbusters.

Regi: Roland Emmerich

Betyg: 4/10

The Equalizer (2014 USA)

Robert McCall jobbar på den amerikanska versionen av Byggmax. McCall är en hyvens man, har har alltid ett leende eller gott råd över till sina arbetskamrater. Bland plankor, skruvdragare och sågar är man som en enda jättestor familj. Trots att McCall torde vara het på äktenskapsmarknaden lever han ensam i en spartanskt inredd lägenhet. Han har svårt att sova på nätterna och tillbringar nattens timmar på ett litet fik där han dricker te (som han har med sig själv!?! ) och läser böcker. På fiket lär han känna en prostituerad tjej, när hon blir misshandlad av sin hallick skrider McCall till verket för vid det här laget har vi tittare begripit att han är allt annat än en välvillig handlare av verktyg och virke.

Jag vet inte vad jag ska tycka. Å ena sidan är det inte en film som tarvar någon större eftertänksamhet det är liksom pang på rödbetan å andra sidan rymmer historien en del intressanta saker värda att lägga märke till. Jag undrar när ryssarna kommer att tröttna på att porträtteras som tatuerade skäggsluskar som dessutom får namn som Slavi (hallå!).  Det spelar ingen roll hur framgångsrik en rysk gangster är för i filmens värd ser de alltid ut som man hängt en kostym eller joggingdress på en rakad apa. En schablonbild jag börjat tröttna på.

Vidare undrar jag lite varför filmen måste vara så förtvivlat lång, lite över två timmar. I berättelsens mittparti händer det inte speciellt mycket som för handlingen framåt men jag vill dock samtidigt påpeka att The Equalizer aldrig blir tråkig.

Jag funderar också på när McCall sover. På dagarna arbetar han och nätterna används till att läsa böcker eller döda ryssar. Vår huvudrollsinnehavare borde ha ganska rejäla påsar under ögonen.

Min sista undran är varför McCall har en aversion mot skjutvapen trots att han uppenbarligen kan hantera dessa. Han väljer den svåra vägen när folk ska dödas: Spikpistoler, huvudvridningar, taggtråd, borrar, elektricitet you name it McCall got it. Till slut blir det så mycket att vår hjälte så smått börjar få drag av Jason i Friday the 13th filmerna. Dvs det mest intressanta blir på vilket vis han ska ta sina offer av daga inte vad som händer.

Men ingen av dessa funderingar spelar någon större roll då McCall spelas av Denzel Washington. I min bok kommer Denzel undan med det mesta. Han kan vara med i dåliga filmer men Denzel har alltid ett solskensleende till övers för oss tittare och det räcker långt för mig. Han utstrålar en trygghet och ett lugn som gör att en film med Denzel blir till rena fredagsmyset så även dagens film. The Equalizer är ingen stor film men Denzel är med och det räcker långt för mig.

Regi: Antoine Fuqua

Betyg: 6/10

Andra filmspanare som sett The Equalizer:

Movies noir

Fripp

FLMR

Fiffi

The Serpent and the rainbow (1988 USA)

Antropologen Dennis Allan anställs av ett läkemedelföretag för att luska ut sanningen bakom zombiefenomenet. Företaget har kommit över en väldokumenterad rapport om en man som zombifierats(?) och ser möjligheter till stora vinster om man lyckas komma över ingredienserna till giftet. Dennis far till Haiti (vart annars hittar man zombies?) för att komma över drogen. Ett uppdrag som inte ses med blida ögon av chefen för Haitis hemliga polis Peytraud. En obehaglig typ till både utseende och moral som extraknäcker inom voodoobranshen för att hålla lokalbefolkningen i skräck.

Det var ett bra tag sedan jag såg The Serpent and the rainbow och redan en halvtimme in i filmen insåg jag varför jag mer eller mindre glömt bort den. Berättelsen kommer aldrig riktigt till skott utan velar än hit och än dit i jakten på zombiedrogen. Det blir heller aldrig speciellt spännande och storyn känns en aning oinspirerad. Jag får intryckat av att Wes Craven har tankarna på något annat och varkar vara aningens håglös i sin regi. Bill Pullman som spelar rollen som antropologen Dennis påminner av och till utseendemässigt om Tony Irving och är ganska usel i filmen. Övriga skådisar är sisådär med undantag för Zakes Mokae i rollen som den obehaglige Peytraud men det är kanske lättare att spela skurk. Kanske har man känt att det filmiska berättandet inte räcker till för Pullman får agera voice-over i filmen något som också stör.

Jag är dock glad att jag härdade ut för trots alla brister så rymmer The Serpent and the rainbow en bra story. Av och till blir det t.om riktigt rysligt dock ej slutet där Craven bränner en stor del av filmens budget på fjantiga specialeffekter. Filmens problem får skyllas på inkompetens av de inblandade och jag skulle bli förtjust om man gjorde en nyinspelning med ett mer bearbetat manus, engagerande skådisar och en regissör som koncentrerar sig på filmberättandet. Det skulle kunna bli en riktigt skräckinjagande historia nu blir det knappt godkänt tack vare en handfull ruggiga scener och Mokae.

Regi: Wes Craven

Betyg: 5/10

Surveillance (2008 usa)

Två FBI agenter anländer till en liten håla i mellanvästern för att intervjua tre vittnen som klarat sig undan ett seriemördarpar. Sakta men säkert träder bilden av morden fram men det är inte säkert att alla vittnena talar sanning.

Regissören är dotter till en av mina favoritregissörer, David Lynch, och visst märker man av pappans inflytande främst då i färgsättning,kameraåkningar och lätt bisarra rollfigurer. Filmen engagerar till en början men när man kommer på tvisten, vilket man gör ganska snart, så blir filmen tyvärr mest en ointressant transportsträcka mot det oundvikliga slutet. En ganska god ide´som tyvärr inte riktigt räcker till.

Regi: Jennifer Lynch

Skådespelare: Bill Pullman, Julia Ormond

Betyg: 3/10