Marnie (1964 USA)

När en kvinna söker ett jobb på Mark Rutlands företag får han vibbar av att allt inte står rätt till och mycket riktigt, förutom att han blir kär i sin nya sekreterare tömmer hon även hans kassaskåp. Mark letar upp Margaret (Marnie) och hotar med polisen om hon inte gifter sig med honom. Mark märker snabbt att hans nya fru inte mår speciellt bra ,hon har mardrömmar, blir panisk rädd när åskan går samt reagerar med skräck när hon konfronteras med färgen rött värst för Mark är nog att Marnie fryser till is när det blir dags för att fullborda äktenskapet. Det sistnämnda löser han genom att våldta henne på deras bröllopsnatt (detta är iofs omdebatterat vad jag förstått men för att citera regissören själv ”when he sticks it in her, I want that camera right on her face”) efter det citatet lär det inte råda någon tvekan om vad som sker. Till slut hyr Mark en  privatdetektiv för att lösa mysteriet med Marnie.

Marnie är baserad på en bok och jag har en stilla undran över vad det var som Hitchcock såg i berättelsen som gjorde att han ville filma den. Om filmen följer boken har vi en historia som är otroligt trist och Hitchcock gör den inte bättre. Sean Connery som spelar Mark är verkligen inte bra. Han går mest runt och ser lite småpilsk ut under hela filmen samt droppar lite one-liners han kan inte ens avhålla sig från en sådan efter sin frus självmordsförsök (som följer på den ”romantiska” bröllopsnatten). Kan hända att Connery trodde han var med i en Bondfilm?

Filmmusiken av Bernard Herrmann är fruktansvärd. Den består av en orkester som spelar så det dånar då man desperat försöker skapa lite artificiell dramatik i detta urtrista drama som går under beteckningen psykologisk thriller. Visst är det en thriller för oss tittare som försöker komma undan med förståndet i behåll för maken till sexistisk smörja var det länge sedan jag såg. Jag vet att filmen har femtio år på nacken men det ursäktar inte den unkna kvinnosynen som präglar filmen och speciellt inte Marks handlingar då han utnyttjar en psykiskt skör kvinna för det rör sig faktiskt om det. Värre är att han framställs som berättelsens hjälte. Ju mer jag tänker på det desto mer undrar jag om inte Hitchcock tar chansen att visualisera någon våt dröm om att få dominera kvinnor. Filmens final håller äkta kalkonklass och slutar i ett crescendo av överspel och fjanterier.  Finns det något gott att säga om filmen? Ja foto, kameraåkningar och Tippi Hedren i rollen som Marnie är alla bra så det blir inte bottenbetyg men det är farligt nära.

Förhoppningsvis är Jojjenitos val avsevärt bättre.

House of the rising sun (2011 USA)

Vi har sett storyn många gånger förut: En avdankad f.d polis hamnar i svårigheter och jagas både av maffian och sina forna kollegor. Under filmens gång noterar jag både ett och annat.

Dave Bautista är tydligen känd i USA som brottare. I den här filmen prövar han på lyckan som skådespelare och med ett bekymrat utryck i ansiktet småjoggar han genom filmen. Bautista verkar ha svårt att springa, det kan bero på att han har en steroidstinn kropp att kånka på och påminner mest om en vintunna (modell Asterix och hans tappra galler) som skumpar fram när han joggar.

Amy Smart har varit med i två filmer jag gillar där hon varit en helt ok skådis. Kanske var hon inne i en sorgesam period i sitt liv när den här filmen gjordes. Hon kanske hade annat att tänka på än att sköta sitt jobb; nämligen att agera.

Dominic Purcell tror att han kanske blir en bättre skådis om han låter håret växa ut. Tyvärr gör det ingen skillnad. Han ser fortfarande lika skitnödig ut som i tv-serien Prison Break. Dominics hår påminner oroväckande mycket om en peruk.

Brian A Miller är en regissör att lägga på minnet. Jag ska i möjligaste mån undvika alla filmer han överhuvudtaget är inblandad i. Att han skrivit manus tillsammans med något människa som heter Hustmyre gör inte saken bättre.

Norman Orenstein är tydligen ansvarig för filmmusiken. Han har samma fingertoppskänsla för filmmusik som en person som väljer att spela Haderian hadera på en begravning.

DannyTrejos medverkan i filmen är en gåta som ligger i klass med Loch Ness odjuret.

Filmitch heter en bloggare som (likt killen i bioreklamen som inte fick köpa sprit för han hade inte med sitt leg till systemet (pucko!) och aldrig får tillbaka sin lördag) aldrig kommer få tillbaka dessa  bortkastade 80 minuter av sitt liv men jag strök i alla fall sju skjortor under filmens gång så något vettigt blev gjort.

Regi: Brian A Miller

Betyg:1/10

Red riding hood (2011 USA)

I en medeltida kullissby omgiven av teaterdekor och insvept i konstsnö bor det en massa fotomodeller. Snyggast och blondast av alla fotomodellerna är Valerie (Amanda Seyfried) som har tefatsstora ögon och putande röda läppar. Hon uppvaktas av två manliga fotomodeller som har bruna ögon. Vem ska hon välja? Den rike men lite tråkige smeden eller den lite  mer ”spännande” men fattiga skoghuggarsonen? Vem som är snyggast av de två vet jag inte för de ser likadana ut. Naturligtvis är det skogshuggaren Valerie faller för men en varulvs intåg i kulisslandskapet sätter käppar i hjulen för den spirande romansen. In i handlingen rider Gary Oldman som fanatisk varulvsjägare. Han anklagar raskt Valerie för att vara en häxa då varulven visar intresse för flickan med tefatssögon. Vem är varulven och varför är varulven intresserad av Valerie? Vem bryr sig egentligen?

När Catherine Hardwicke inte fick fortsatt förtroende att regissera fortsättningen avTwilight gjorde hon den här miserabla filmen. Jag har inte sett eller läst något av Twilightfranschisen men om det ens påminner om den här filmen är jag tacksam över att jag skippat hypen. Berättelsen har fler hål i plotten än en Schweizerost, är fullproppad av underpresterande skådisar som kämpar med en dialog som är obeskrivligt usel. Det finns inte mycket gott att säga om den här filmen, möjligtvis att den har ganska snygga färger och intressanta kulisser, byn är åtminstone snyggt uppbyggd. Än en gång får jag ställa mig frågan varför jag envist vägrar att lyssna på medbloggare som höjer ett varningens finger och mässar ”Se INTE filmen”. ”Så dålig kan den inte vara”; tänker jag men det är just vad filmeländet var. Ruskigast var inte varulven eller den elake varulvsjägaren utan alla kalkoner som kacklade och flaxade runt i kanske (?) årets sämsta biofilm.

Regi: Catherine Hardwicke

betyg: 1/10

Sharktopus ( 2010 USA )

Förra veckan såg jag Dinoshark och nu kom turen till Sharktopus. Som titeln antyder rör det sig om en varelse som är hälften haj och hälften bläckfisk. Monstret har skapats av en slem  vetenskapsman på uppdrag av millitären. Under en uppvisning av varelsens potential rymmer den och likt Dinoshark simmar till Mexiko. Jag misstänker att produktionsbolaget med Corman i spetsten lade inspelningsplatserna i Mexiko av två skäl; Dels är det troligtvis billigare att spela in film i Mexico, för det här är en billig film tro inget annat och dels ville man nog softa på kvällarna med billiga drinkar och mat.

Om Dinoshark var dålig finner jag faktiskt inte ord för Sharktopus. Där Dinoshark var en ganska illa utförd CGI varelse är Sharktopus ljusår sämre. Det intressanta är att även Sharktopus har samma förmåga som Dinoshark, nämligen att ändra storlek varefter att filmens manus kräver det. Det mest skrämmande i filmen är inte monstret utan de obeskrivbart dåliga skådisarna. Dinoshark hade kanske inte mycket oscarsmateriel att skryta med men här går skådespelarinsatserna bortom allt förstånd. Till en början är det faktiskt underhållande och nästan lite roligt men tillslut blir det en overkill av miserabla skådisar. Jag hade kanske väntat mig en ganska kass film men jag hade inte väntat mig att man medvetet försökte göra filmen så usel som möjligt för det är intrycket jag får. Därmed försvinner lite av känslan av att filmen åtminstone är gjord med hjärtat trots brister och fel.

Fiffi gillade filmen bättre.

Regi: Declan O’Brien.

Betyg 1/10

Dinoshark ( 2010 USA )

Fiffi kör ett ”läskiga djur under vatten” tema varje onsdag . Då jag har en fäbless för den genren följer jag efter likt en trogen hund. Jag ska inte klaga på att Dinoshark var usel för det anade jag redan innan jag började titta, jag får faktiskt skylla mig själv och har ingen som helst rätt att klaga för någon konsumentförvillelse rör det sig verkligen inte om. Redan filmens namn och Fiffis recension gav tillräckligt med hintar om vad det rörde sig om.  Däremot var historien om en upptinad dinosauriehaj som söker sig till varmare vatten i jakt på en matbit eller två inte så pjåkig eller låt mig få omformulera mig: Jag har sett värre.

Då jag hyser en skräck för sjöar ( gäddor och eventuella drunknade personer som av en händelse vill flyta upp till ytan efter tio år i vattnet precis när jag dyker i ) och hav ( listan blir lång här men det räcker med hajar ) älskar jag filmer där det rör sig om hemskheter i vatten. Gärna hajar men det mesta går bra. Det kan vara en anledning till att jag inte helt förkastar Dinoshark. När jag sitter och håller andan i soffan så fort någon hamnar i vattnet ( och det är avsevärt fler personer än i en film regisserad av Edward Blake ) kan inte filmen vara helt genomusel.

Det här är kanske inte en film för finsmakarna men den är åtminstone inte tråkig. Filmen väcker även en del tankar: Har ett bikiniföretag sponsrat filmen för det var länge sedan jag så så mycket folk springa runt i bikini och råkar man ha lkäder på sig ser man till att slita av dom. Min favorit fundering är dock killen som säger sig kunna skaffa lite sprängmedel ”då han har en kompis på millitärförläggningen”. En stund senare dyker han upp med ett raketgevär! Applicera denna tankegång och händelseförlopp till verkligheten så märker man att manusförfattaren tagit en genväg eller två för att få mer flyt i historien. Fast i verkligheten finns den väl inga Dinosharks som f.ö verkar ha en förmåga att variera i storlek beroende på vad den ska göra?

Regi: Kevin O’Neill

Betyg: 3/10

Primal ( 2010 Australien )

Jag vet att jag är lite väl tidigt ute men chansen är stor att jag redan i mitten av mars månad har lyckats med konstycket att se årets uslaste film. Då jag av och till tar en tur till skäckfilmsträsket där de mest obskyra filmer kan flyta upp till ytan är väl chanserna stora att en sämre film kommer i min väg men för närvarande har jag svårt att tänka mig detta. Vän av ordning kanske undrar varför jag inte stängde av eländet? Svaret är enkelt:  Jag var helt enkelt tvungen att se om filmen kunde bli sämre och de förväntningarna infriades med råge.

I Primal åker sex stycken vänner ut i ödemarken för att studera en aboriginsk klippmålning. Väl på plats attackeras de av en muterad kanin och det var nu jag började ana oråd att jag snubblat över en ren skitfilm. Det tar inte lång stund tills den i sällskapet snyggaste tjejen ( den blonda som gärnar snackar sex och visar brösten ) blir sjuk och  förvandlas till en stark och otroligt vig blondhårig tjej i röda byxor och linne med spetisga tänder och smak på människoblod. Tilläggas bör är att hon efter förvandlingen låter som ett mellanting av en brunstig chimpans och morrande hund. De övriga fem kan inte fly då aggressiva myror har ätit upp bildäcken. Så fort det blir action dvs chimpanstjejen anfaller går filmen över till slowmotion och det spelas tuff rockmusik ( ett f.ö ganska säkert kort på att filmen man tittar på inte är speciellt bra). Hur som helst slutar det hela med att de flesta dör men en överlevande tjej blir våldtagen i filmens final av något som bäst kan liknas vid en jättesnigel. Tidigare i veckan kunde man läsa om ett kärvänligt träd över hos Trash is King men här är det som sagt en snigel som är sugen på lite sex. Någon egentlig förklaring till dessa våldsamma händelser ute i vildmarken får man inte eller så satt jag i chocktillstånd och missade eventuella förklaringar.

Filmens handling talar för sig själv tycker jag. Trots sin uselhet blir filmen på något konstigt sätt underhållande men den rekommenderas verkligen inte. Skådisarna är helt ok otroligt nog men de har en omöjlig uppgift då de får kämpa med en dialog samt ett manus som aldrig borde fått filmats.  Josh Reed heter skyldige regissören som även har skrivit berättelsen. Då det är hans första film kan man kanske ha en viss förståelse, men vem ville chippa in pengar i detta projekt?

Regi: Josh Reed

Årets första och förhoppningsvis enda kalkon.

Cobra ( 1986 USA )

Jag vet egentligen inte hur jag ska tackla den här filmen. Det är s.k ”dumaction” men betyder det att det får vara hur korkat och dåligt som helst? Ursäktar det att filmen har ett ganska obehagligt budskap som i varje fall får mig att känna mig ganska illa till mods.

Cobra försöker vara lite av en 80-tals Dirty Harry fast med mer action, sämre skådisar och manus. Cobra kan även stoltsera med en av sämsta dialoger jag stött på, åtminstone när det gäller professionell film. En annan kandidat till första platsen skulle möjligtvis kunna vara den famösa Iron Eagle från samma decennium, då förstår ni i vilken liga Cobra spelar. Handlingen går kort ut att en sekt (?) , oklart i filmen vad de egentligen är och varför de beter sig som de gör, står i någon källarare och viftar med yxor. När yxviftningen för kvällen är klar går de ut mördar folk. En fotomodell överlever ett angrepp av de galna yxmördarna och det illa omtyckte ( av sina liberala överordnade naturligtvis ) polisen Cobra som ska skydda henne. Pepsi spelar också en stor roll i filmen liksom ölet Corrs och Coca Cola, åtminstone tror jag det då dessa varumärken stundtals har en mycket framträdande roll i filmen.

Hade det bara varit ovanstående och om jag varit på rätt humör skulle  filmen varit ganska roande i sin uselhet. Tyvärr så hamras budskapet in att brottslingar är att likställa med ohyra, domstolarna är för veka etc etc. Hade det gjorts med glimten i ögat , problematiserats eller gjorts mindre övertydligt hade det kunnat gått vägen. Fimen Cobras budskap är ungefär lika subtilt som propaganda filmer från 30-talet. Tyvärr är det många än idag som håller med herr Cobra och hans människosyn, det är kanske t.om än mer accepterat än på 80-talet.  Det gör att jag inte kan bortse från budskapet som tolkerier från förr. Å andra sidan ska man kanske inte analysera film för mycket då lite av upplevelsen försvinner men här kan ingen med någolunda fungerande syn och hörsel missa vad filmen vill säga till tittaren.Det här är en anledning och en stark sådan att jag hade mycket svårt för filmen. Hade den bara hållt sig till vanlig dumaction hade den varit åtminstone korkat underhållande nu blir filmen faktiskt lite motbjudande. Bottenbetyg blir det inte, biljakten var bra och Stallone har en mycket underhållande löparstil.

Regi: George P. Cosmatos

Betyg: 2/10

Rocky IV ( 1985 USA )

Rocky IV är en fantastisk film och då menar jag inte att det är fantastiskt på positivt sätt utan att det är fantastiskt att en så usel film har gjorts. Delar av filmen sitter jag och bara gapar och förundras över hur skrattretande dåligt det är. Men som min bror brukar säga ”Man måste sätta in filmer i sitt historiska perspektiv” (  han är filmvetare och är därmed lite klokare, kanske ). Ser man på Rocky IV ur den synvinkeln så förklaras en del av det usla hantverket.  Filmen gjordes mitt under det kalla kriget  då låtar som den här pekoralen kunde bli hits. 70 talet med ett förlorat Vietnamkrig, Watergateskandalen och en jordnötsodlare till president gjorde att USA hade tappat självförtroendet. När man fick ett levande lik till president, Ronald Reagan, så vände detta, USA började spänna musklerna, dvs man började bomba Lybien och spotta ur sig lite lättsammare propaganda filmer. Nu skulle man visa världen att USA var bäst. Rambo 2 och 3, Red Dawn och Iron Eagle är filmer som troligtvis inte skulle blivit några större framgångar om de kommit under 70-talet.

Rocky IV syfte är främst att visa Sovjet var skåpet ska stå. Hjälten Rocky är lite av en underdog, lite trög men med bägge fötterna på jorden kort och gott en hederlig amerikan av den gamla skolan. Just att han är lite trög tilltalar troligtvis amerikanerna då de hyser en viss misstänksamhet mot intellektuella åtminstone under den andra halvan av 1900 talet. Hur skulle man annars kunna förklara framgångar för personer som t.ex Bill o’Reilly, Paris Hilton och George W Bush.

Sylvester Stallone spar inte på krutet när han berättar sagan om Rocky vs Sovjet. Filmens öppningsscen är en två boxningshandskar med USA och Sovjets flaggor på som slås ihop med medföljande explosion. Resten av berättelsen följer samma ”subtila” spår. Ryssarna är känslokalla och Ivan Drago, Rockys motståndare, ser ut att vara framavlad i ett labratorum. Rocky tränar naturligt, i detta fall onaturligt för att vara boxare, han drar slädar, hugger ned träd och springer i berg. Drago håller till i en högteknologiskt bunker springades i spotlights (?) och blir dopad.

Filmen kulminerar i att Rocky håller ett försoningstal till ryssarna,  han vinner deras hjärtan och belönas med applåder av sjävaste politbyrån. Filmens övertydlighet blir nästan en indirekt förolämpning mot mig som tittare. det är alldeles för enkla lösningar man kan känna att filmmakarna tror att jag  inte klarar av filmer som kräver för stor hjärnkapacitet. Som grädde på moset är filmens musik naturligtvis dunkande 80-talssynthar och det gör ingen glad.

Nu är det inte något fel på lättsamma filmer och ren underhållning ska absolut inte underskattas men när man blandar in ett budskap i form av  propaganda blir det inte vackert däremot ofta fjantigt och det är nog rätta ordet för filmen.

Regi: Sylvester Stallone

Betyg:3/10

Grease 2 ( 1982 usa )

Utbytesstudenten Michael blir kär i Stephanie som är ledaren av gänget Pink Ladies. Detta tjejgäng får bara dejta medlemmar i det lokala MC gänget (fråga mig inte varför) så nu måste Michael köpa en MC och försöka vinna Stephanies kärlek.

Vill ni se en riktigt underhållande usel film en kväll så är Grease 2 verkligen det rätta valet. Sångerna orkar inte ens vara subtila i sitt budskap (som givetvis är att man vill ha sex) och de är skrattretande dåliga. Michelle Pfeiffer dansar lika illa som en skadeskjuten höna, ja hela filmen är obeskrivligt usel men samtidigt underhållande. Jag har svårt att tro att någon av de inblandade sätter upp Grease 2 i sin CV.

Regi: Patricia Birch

Skådespelare: Maxwell Caulfield, Michelle Pfeiffer

Betyg:3/10

Mother of tears ( 2007 italien )

Ett skrin/kista hittas på en kyrkogård och skickas till ett museum i Rom. Väl där öppnas det och man hittar tre statyer med mystiska inskriptioner som läses högt av en klantig assistent och en mäktig häxa väcks till liv. I samband med häxans uppvaknande sprider sig en brottsvåg i staden (häxan ligger bakom detta) och staden invaderas av häxor från hela världen (häxans uppvaknande ska firas). Endast en oansenlig praktikant som jobbar på museet verkar vara den enda som kan stoppa häxan.

Har aldrig tidigare sett en långfilm av legendaren Argento och kommer inte att göra om detta misstag igen inom överskådlig framtid. Egentligen skulle jag slutat titta när jag såg åt vilket håll det barkade men filmen var så facinerande dålig att jag inte kunde sluta. En dialog som trotsar allt förnuft, en regi där jag sitter och undrar om någon kan vara nöjd samt skådespelare som verkar tro att de är med i en Monty Python sketch istället för en skräckfilm. När man som producent/regissör vet att filmen som görs är riktigt dålig kan man ta till ett par trick: sex och våld och mycket riktigt innehåller Mother of Tears rikligt av båda sorter, folk stryps med sina egna tarmar, huvuden krossas och mitt i allt ser de kvinnliga skådespelerskorna (?) till att visa brösten så fort tillfälle ges.

Regi: Dario Argento

Skådespelare: Asia Argento, Udo Kier

Betyg:1/10

Over the top (1987 usa)

 Sly spelar en hyvens lastbilschaufför som är en hejare på armbrytning. På väg till armbrytnings VM (man kan tävla i allt, tro mig) i Las Vegas uppfyller han sin ex fru sista önskan, nämligen att umgås med sig son som han ej träffat på åtta år. Egentligligen ville inte paret skiljas men pga sonens elaka och rika morfar gick de av oklara anledningar isär. När sonen som är van vid ett liv i sus o dus träffar pappan är han naturligtvis skeptisk, han är inte van vid den naturliga charm som Sly utstrålar. För att göra det hela än värre så gör elaka morfar allt för att skilja far och son åt. Kommer Sly att vinna armbrytnings VM? Kommer sonen att kaputilera för Slys naturliga charm? Vill ni göra något vettigare av erat liv? Se då för guds skull inte Over the top.

Regi: Menahem Golan

Skådespelare: Sylvester Stallone, Robert Loggia

Betyg: 1/10

Sorority row (2009 usa)

När ett skämt vid en nollning i college går för långt och slutar i ett dödsfall beslutar de inblandade att gömma undan liket och glömma det hela. Lagom till skolavslutningen börjar någon att mörda de inblandade, frågan är bara vem?

Filmen sätter snabbt ribban i öppningsscenen då bikinitjejer hoppar på en studsmatta i slowmotion, mot alla odds blir det sedan bara sämre med korkad handling och usla skådespelare. Det är faktiskt så uselt och korkat att jag stundtals undrar om jag inte ser på en komedi istället för en teenslasher.  Underhållande men skrattretande dåligt.

Regi: Stewart Hendler

Skådespelare: Jamie Chung, Carrie Fisher

Betyg : 1/10

Beneath still waters (2005 spanien)

En stad skall fira 40 års jubileum. Staden är såpass ung beroende på att man övergav den gamla byn till förmån för ett dammbygge. Det man samtidigt gjorde var att begrava en del otrevliga hemligheter under vattnet som t.ex byn lokala satanister men nu har de kommit tillbaka och ska ta hämnd.

Brian Yuzna är lite av B-skräck filmernas mästare, det är lite si och så med skådespeleri, effekter och handling men hans entusiasm för projekten väger oftast upp filmernas brister.  Den här gången är dock resultatet minst sagt  förskräckligt. De stackars spanska skådespelarna (?) får lägga all sin energi på att uttala sina engelska repliker så utrymme för att skådespela finns inte.  Lägg sedan till en ovanligt korkad historia samt repliker som är så usla att man sitter och skrattar högt ja då har vi en riktigt dålig film. Skippa denna film och titta istället på Dagon eller Reanimator av samma regissör.

Regi: Brian Yuzna

Skådespelare: Michael McKell, Raquel Merono

Betyg: 1/10

Blue Hawaii (1961 USA)

Chad kommer hem till Hawii efter två år i armen. Hans föräldrar vill att han ska börja arbeta i deras ananasföretag men Chad har andra planer. Han vill visa att han kan stå på egna ben och börjar till mammans fasa jobba som turistguide. Hans första jobb blir att guida en skolfröken och hennes fyra kvinnliga elever vilket inte visar sig vara så lätt.

Något så slätstruket och töntigt har jag inte sett på år och dag. Jag undrar om någon egentligen var nöjd med filmen när den var klar eller var folk så här töntiga på 60 talet? Elvis är otroligt tafatt i rollen som Chad och är verkligen ingen skådespelare, jag sitter mest och skrattar hans hopplösa försök till att agera. Musiken är helt ok, Elvis stämmer upp till en liten truddelutt så fort han får chansen vare sig det passar eller inte i berättelsen. Det var första och sista Elvisfilmen jag såg.

Regi: Norman Taurog

Skådespelare. Elvis Presley, Joan Blackman

Betyg: 1/10