The Wolverine (2013 USA)

Wolverine är deppig efter händelserna i X-men the last stand. Han har låtit hår och skägg växa ut och flyttat till vildmarken för att dricka whiskey, lyssna på radio och bli ett med naturen. Detta ändras då en gammal vän, Yashida, i Japan är döende och vill ta ett sista farväl. I Japan blir Wolverine indragen i en maktkamp om arvet efter Yashida. Den gamle mannen har nämligen hoppat över sin son i testamentet och låter barnbarnet Mariko ärva rubbet något som gör henne till en måltavla för allehanda skurkaktiga typer.

När jag hörde att filmen skulle utspela sig i Japan blev jag förväntansfull då Wolverine och Japan brukar vara en lyckad kombination åtminstone i seriernas värld. Då de plockade in både Viper och The Silver samurai som skurkar steg förväntningarna till kokpunkten. Men det visade sig snart att det är en sak att sitta med rättigheterna till coola karaktärer, det är en helt annan sak hur man väljer att gestalta dem. Av någon dunkel anledning föll producenternas gestaltningsval på en obskyr rysk skådespelerska (producentens val för att säkra den ryska biografmarknaden?) som påminner om Anita Ekberg (modell äldre) samt en stor plåtniklas där tankarna vandrade till Transformers (aldrig bra).  Viper blir inte tuffare då hon ömsar skinn och spottar gift och The Silver samurai blir inte coolare bara för att han är en tre/fyra meter hög snarare tvärtom, de blir bara larviga. Nu bör jag kanske tillägga att jag hör till den minoritet som gillade den förra filmen om Wolverine och har egentligen inte begripit vad folk ogillade med den storyn. Kan hända att de som ogillade den filmen finner att The Wolverine är avsevärt bättre.

Nu var nog meningen med filmen att man skulle utveckla Wolverines karaktär, ganska onödigt då vi känner till honom relativt väl redan från tidigare filmer. Scenerna som ska fördjupa karaktären blir efter en stund ganska tjatiga och i stället för en actionfest har filmen något grådaskigt över sig, förutom en häftig fight på ett tåg är den både tråkig och seg. Det är inte heller speciellt spännande karaktärer som presenteras i filmen (skurkarna har jag redan nämnt). Tao Okamoto i rollen som Mariko har noll utstrålning och talang som skådis och övriga deltagare säger sina repliker men ger inget bestående intryck om det beror på manus, regi eller talanglöshet låter jag vara osagt. Enda undantaget är Rila Fukushima som spelar Wolverines allierade Yuiko, hon har iofs en tacksam roll men är nog det enda pigga i en för övrigt klolös film.

Fiffi var däremot desto mer nöjd – jag var dock mer nöjd med mina medtittare som var så skötsamma i salongen att jag kunde ta en kort tupplur under en sövande kärleksscen och prat som för femtioelfte gången visar att Wolverine är en plågad själ – något jag fattat redan tio minuter in i filmen.

Regi: James Mangold

Betyg: 4/10

Iron man 3 (2013 USA)

Med Iron Man 3 kickar Marvel igång det som kallas för phase 2, dvs en ny serie superhjältefilmer som så småningom ska leda till Avengers 2. Den tredje filmen om Iron Man startar med att Tony Stark inte kan sova om nätterna då han har ångest över sina utomjordiska upplevelser i Avengers. Vidare attackeras Amerikanska intressen av en terrorist som kallar sig för The Mandarine. När en av Starks vänner skadas i ett av The Mandarines attentat blir kampen personlig.

Jag hade hoppats på att filmserien om Iron man skulle lyfta sig en aning från den ganska trista tvåan men ack nej. Filmen är för ofokuserad till en början för att raskt ta fart en kort stund, tappa i tempo för att sluta i en final med en himla massa ospännande explosioner. Filmen är påkostad men oväntat tråkig och själlös.

Jag måste också erkänna att jag börjar tröttna på Starks ständiga one-liners. Jag förundras över hur Pepper Potts står ut med karln. Visst han ser bra ut och är rik och det kanske räcker för Potts men jag hade blivit galen om jag levt med denna man. Stark är oförmögen att föra en normal konversation visst det var roligt i första filmen och Iron man funkade som lite comic-relief i Avengers men att ha en huvudperson som spottar ur sig one-liners en hel film blir tröttande i längden. Det gör också att jag bryr mig inte speciellt mycket över hur det går för den pladdrade Stark.

++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

SPOILER VARNING  SPOLIER VARNING SPOLER VARNING

Som serienörd måste jag dock protestera å det grövsta mot en tvist i filmens manus. Jag köper gladligen att det görs förändringar av böcker och serier till film, ja det är tom nödvändigt för att berättelsen ska passa mediet. Kubrick gjorde sin version av The Shining som i mångt och mycket är bättre än boken av Stephen King. Jag köpte att filmen Kick-ass var avsevärt ljusare än Millars serie. Jacksons LOTR slår Tolkiens sång & matguide alla dagar som sagt jag är inte den som är den. Men…. ca 90 minuter in i filmen får jag lov att stålsätta mig för inte spontant kasta mig in i bilen köra till Arlanda ta ett plan till L.A och leta upp dessa två män.

De heter Drew Pearce och Shane Black och står för filmens manus och regi. Jag vill greppa dom i örat och vråla: THE MANDARIN ÄR IRON MANS ÄRKEFIENDE OCH INTE EN FÖRSUPEN ENGELSK LANDORTSSKÅDIS!!!!! (på engelska naturligtvis)sedan skulle jag ta planet hem igen.

Om man ska göra en förändring av en berättelse ska det vara till det bättre inte till det sämre. Ben Kingsley är visserligen bra som försupen landortsskådis men jag vill ha The Mandarin och inget annat när jag löser en biljett till Iron Man 3. Det känns som jag blev lovad ett julbord men fick korv med pulvermos istället. Det känns som Blofeld utlovas som skurk i nästa Bondfilm men det är Lasse Kronér castas i rollen som Bonds ärkefiende. Det känns som…..ja ni har nog fattat vid det här laget.

Varför man gjorde så här kan diskuteras. Jag anar att man inte ville stöta sig med världens största filmmarknad, Kina. Sommarens World war Z har skrivits om av de skälen och frågan är om vi inte snart får en liten stämpel på amerikanska filmer ”godkänd av Kinas kommunistparti”

Oavsett mina invändningar så duger filmen för en stunds underhållning men jag är f.n hjärtligt trött på Iron mans liv och leverne och ser gärna att någon annan trikåklädd figur intar biograferna.

Regi: Shane Black

Betyg: 4/10

Combo: The Dark knight rises (2012 USA)

Troligtvis är vi sist på bollen när det gäller att se och skriva om sommarens blockbuster, åtminstone i bloggvärlden. Jag ville vänta en stund med att se filmen för att slippa trängas alltför mycket i biomörkret nu blev det så att jag inte riktigt orkade hålla mig men med ett extrastort säte klarar man av det mesta i biomörkret, bla att spilla kaffe på sig själv.

Vad skönt att jag inte var med utan gick vid ett annat tillfälle. Spill i biomörkret tycker jag inte om. Då vi inte gick tillsammans denna gång så blir det lite av en minikombo där jag slänger in lite småkommentarer i texten. Så när det är kursiv stil så är det alltså jag, Marcus som talar…eh…skriver.

Det har gått åtta år sedan händelserna i förra filmen. Gotham är numera en laglydig stad och behovet av Batman är obefintligt. Bruce Wayne har hängt av sig capen och isolerar sig från omvärlden efter de tragiska händelserna i förra filmen. Men under Gothams gator smids det ondsinta ränker. Terroristen Bane har en sinister plan som tvingar Wayne att än en gång bli Batman och tala med förställd röst.

Regissören Nolan knyter här ihop säcken med tredje och sista(?) delen av sagan om Batman. Nolans filmer om Batman är i stort sett lika bra vid en jämförelse. Till filmernas styrka hör till att de alla haft mycket bra skådisar i stora och små roller samt att de varit genomarbetade och haft starka manus. Ovanstående gäller även för The Dark knight rises.

Jag tycker Nolan har lyckats bra med att just knyta ihop säcken, särkilt då denna film speglar den första filmens dramaturgi vilket gör att hela triologin får en karaktär av första akt, mellanakt och slutakt.

Naturligtvis finns det ett och annat problem med filmen, något mästerverk är det inte men man får ungefär det man väntar sig om man sett de två tidigare filmerna. En del har haft problem med en och annan ologiskhet i berättelsen. Jag brukar inte spana efter sådana fel när jag ser på s.k underhållningsfilmer det måste vara ganska rejäla manusmissar för att jag ska reagera. Så autopilotsdebatter, helande av ryggskador och oskäggiga poliser går mig helt förbi. Egentligen har jag bara två invändningar mot filmen: Batmans röst är så otroligt löjlig att jag får kämpa mot instinkten att hålla för öronen när han talar. Turligt nog har karaktären Batman ganska få repliker. Filmen är likt The Dark knight en aning för lång.

Jag störde mig inte så mycket på filmens längd, tyckte att 2 timmar och 40 minuter förflöt ganska fort men jag vet ju att Herr Filmitch är en rastlös person, särskilt på bio. I stora säten är jag mindre rastlös din krumme fan.

Man kunnat skippa Catwoman och fått en aningens kortare och mer tajt film. Nu är inte Hathaway dålig i rollen som Miss Kyle men det blir lite för mycket av det goda. Ja man kunde åtminstonde givit hennes karaktär en mer betydande roll . Nolan ska hinna med att presentera de nya karktärerna, hålla reda på de gamla samt få ihop en story det blir för mycket. Filmens första halva är bäst sedan börjar jag känna mig lite mätt på Gothams öden och äventyr och mina tankar börjar vandra under föreställningens andra halva. Jag tyckte tvärtom att andra halvan var mest engagerande och bitvis riktigt spännande.

Bortser man från dessa saker har man en actionfilm som är bra. Zimmers musik är mycket bra, i filmens sista minuter når den nya höjder. Klippningen tillsammans med musiken bjuder på ett fantastiskt slut.

Måste ärligt talat säga att jag är lite trött på Zimmer, allt han gör låter som Pirates of the Carribean fast med olika trummrytm. Visst funkar musiken men lite mer variation skulle ju inte skada.

Tom Hardy är mycket bra som (i seriernas värld ointressante) Bane. Tyvärr hade jag läst en recension där en kritiker skrev att Bane hade en brödrost inmonterad ansiktet – en tanke som hela tiden var närvarande när jag såg karktären i bild. Trots brödrostar och en i mina ögon ganska trist skurk lyckas Nolan och Hardy göra Bane till en intressant och ganska obehaglig figur. Banes röst var dock inte densamma som i de trailar jag sett undrar varför man ändrade på detta?

Banes röst  är en historia för sig när det gäller saker att vara ambivalent inför. Ena stunden passar den jättebra andra stunden blir effekten snudd på komisk. Karln låter ju ungefär som en överjovialisk aspackad Sean Connery. Batmans röst (eller harklande) kan man åtminstone konsekvent reta sig på. I Banes fall blir jag bara förvirrad. 

Som grädde på moset har vi även de gamla bekantingarna Gary Oldman och Michael Caine samt till nytillskotten Joseph Gordon-Levitt som den unge poliskonstapeln Blake och Anne Hathaway i rollen som Catwoman. Skådisarna håller hög klass. Det är hos karaktärerna och i den (kanske för mycket) genomarbetade storyn där filmen finner sin styrka. Det var även roligt att se Aidan Gillen (Game of thrones) samt Desmond Harrington (Dexter) i små roller. Slutomdömet blir lite bättre än Spiderman men lite sämre än The Avengers. Avslutningsvis anser jag att coolast i filmen är ljudet när Batmans motorcykel svänger runt på en 50-öring.

Kan inte annat än att hålla med, det är Nolans främsta styrka, genomarbetade manus och bra casting. 

Regi:Christopher Nolan

Betyg: 8/10

Marcus betyg: 8/10

Comborecension- The Avengers (USA 2012)

Ja då var det dags för en comborecension igen. Det var ju ett tag sedan sist. För att ni ska kunna hålla isär våra textbidrag så är min (Marcus) text i vanlig stil och Filmitchs i kursiv. Filmen för kvällen var The Avengers vilken både Filmitch och jag väntat på sedan den extra scenen i första Ironman-filmen, dvs 5 år. Japp så jag/vi har väntat men hellre lång väntan och bra film än att man hetsar ut skit.

När Disney köpte upp förlaget Marvel var jag nog inte ensam om att tänka att det nog inte kommer något bra ur dylik affärstransaktion men tack och lov hade jag fel. Även jag darrade till av fasa och var en aning bekymrad att Marvels universum skulle bli disneyfierat men än så länge har Disney låtit Marvel fått vara ifred. Det hela har som vi vet resulterat i ett pärlband av underhållande superhjältefilmer och fler är på gång. Trots olika regissörer så har man lyckats hålla ihop universat så att det framgår att vitt skilda karaktärer ändå verkar och lever i samma värld, vilket också är en av styrkorna i Marvels serietidningsproduktion. Det hela blir lite grand som en såpopera på kraftfoder. Här har vi nog den främska skillnaden mellan DC (Superman, Batman, Green Lantern) och Marvel, de sistnämnda verkar ha haft en plan med sin produktion medan Warner (DC) lite håglöst och oplanerat skickat ut en film här och en film där.

Allt som Marvel gjort är inte bra t.ex har The Hoff spelat Nick Fury rekommenderas ej.

Nåväl, Avengers var det. Serieförlagan utkom första gången för 49 år sedan och gavs ut i evigheter efter det. Den ursprungliga historien och filmens story följer varandra i stora drag. Den onde ”guden” Loki tar sig in i vår värld för att ta över den, till sin hjälp har han en arme av utomjordingar. S.H.I.E.L.D.- agenten Nick Fury  (Samuel. L Jacksson) förstår tidigt hotet och mobiliserar den lilla grupp av superhjältar vi tidigare sett i tidigare filmer, Hulk, Captain America, Thor och Ironman.  Då hjältarna till en början inte kommer så bra överens hotas allt att gå åt skogen, samt att regeringen är aningen skeptisk till att släppa lös de krafter som hjältarna besitter. Ja hur ska det gå? 🙂 I första Avengers tidningen var Loke mycket riktigt skurken om jag inte missminner mig men storyn var inte lika bombastisk som filmen. Personligen hade jag nog haft någon annan skurk än just Loke då han inte är speciellt upphetsande men resultatet var avsevärt bättre än väntat. Jag störde mig inte ens på han något komiska huvudbonad. Man behöver inte överföra allt från seriernas värld till film.

Jag skulle kunna sluta skriva nu och bara låta följande mening stå för hela upplevelsen. Välproducerat och jävligt underhållande. Men det vore lite för enkelt med tanke på att jag trots allt väntat på filmen i 5 år så jag ska jag utveckla lite.

Skådespeleriet är överlag klanderfritt, visst lyser vissa starkare med sin skådespelartalang än andra men filmen är såpass välcastad så det spelar inte så stor roll. Här håller jag med. Ingen skugga faller på någon av skådisarna. Ruffalo som spelar Hulk/Banner är den nye i gänget. Han axlar rollen med bravur efter Norton och Bana som spelat Banner tidigare. Dialogen är väldigt bra och dessutom rolig. Jag känner igen stora delar av dialogen från de serietidningar jag läst av Whedon. Torr humor med en tvist samt att han känner och har tagit sig att satt sig in i karaktärerna.  Ett par gånger är det lite pekoralvarning men det hinner aldrig blomma ut i de eccesser som man exempelvis skulle vänta sig i en Spielberg-produktion. Jag anar pekoralen här och där men Whedon löser det på bästa sätt t.ex är Iron mans shining moment i filmen en av de bästa scenerna. Jag ryser vid tanken om Spielberg/Jackson eller Bruckheimer fått lagt sina pekorala näsor i blöt, högt osmakligt. Hjältarnas småtjafs sinsemellan och personliga karaktärsfel håller igång filmens tempo på ett bra sätt mellan actionscenerna.

Får se om man tar in nya hjältar till nästa film, finns en o annan att välja på.

När det gäller actionscenerna så säger jag bara: Välkoreograferad våldsballet. Det är väldigt snyggt, man ser vad som händer och kan följa med i händelseförloppet trots rasande tempo, plus att det hjälteposeras en hel del, vilket såklart är ett måste. Ingen skakig handkamera eller vansinnes klippning här inte vilket jag tackar för. Filmens jättelånga slutstrid kan kanske kännas aningen lång men då inte ens Herr Filmitch skruvade på sig i sätet så höll den sig nog precis inom gränsen för det acceptabla. (Så här inom parantes så kan jag nämna att gå på bio med Filmitch kan ibland vara som att bada i en regntunna med en epeleptisk säl, han vrider och vänder sig i sätet som vore det tillverkat av spetsiga armbågar, denna gång satt han ganska still vilket torde vara ett gott betyg). Och plötslig övergick denna trevliga och positiva recension till personangrepp. Jag kan inte hjälpa att att SF sätter in stolar för krumma dvärgar i sina salonger så man får träsmak i röven innan ens reklamen slutat.

På det hela taget är jag väldigt nöjd med The Avengers. Den lyckas med vad den ger sig ut för vara. Två timmar och tjugo minuter förflöt utan att jag märkte det och jag var lite lätt omtumlad och glad när jag (dock varken visare eller dummare) lämnade salongen. Till och med 3Dn tycktes funka, den störde i alla fall inte. Japp helt ok men det tillförde inte filmen något extra. Och med tanke på extrascenen i eftertexterna så får vi nog återse The Avengers inom en inte allt för avlägsen framtid, särskilt med tanke på att filmen slog premiärrekord i USA. Håller med fantastisk film som har många fina actionscener, bra skådisar och effekter. Kan jag vara kritisk till något skulle det vara att fighten ombord på SHIELDS hellcarrier var mer spännande än filmens final men många gånger blir just finalerna i många actionfilmer lite mättande och så även i Avengers. Men jag satt som sagt still och är nöjd, mycket nöjd. I och med extrascenen släcktes mitt hopp om att mina favoritskurkar Baron Zemo & Ultron skulle göra entre i nästa film men men …. man kan inte få allt.

Marcus Betyg: 9/10 (Ja det är lite högt men jag är ett farbrorbarn, enligt vissa)

Filmitch hojtar: AVENGERS ASSEMBLE och delar ut en 9:a

Comborecension: Captain America ( 2011 USA )

Än en comborecension på än en superhjältefilm. Nåväl Marcus i kursiv text. Filmen vi var och såg var Captain America och ska jag vara ärlig var inte mina förväntningar speciellt höga. Dels var jag rädd för att det skulle bli för mycket patriotiskt flaggviftande och dels hör inte karaktären till mina favoriter i serievärlden. Är väldigt lättad över det sparsamma flaggviftandet måste jag säga, det finns där men hålls på en uthärdlig nivå. Serien har jag läst men inte i några stora mängder.

Historien utspelar sig under det andra världskriget där Steve Rogers som är utrustad med stort hjärta men klen kropp inte hellre vill annat än att åka till Europa och slåss mot nazisterna men han är helt enkelt i för dålig fysisk form att delta i kriget. När han får ett erbjudande om att delta i ett experiment för att skapa en supersoldat hoppar Rogers villigt på projektet. Försöket att skapa en amerikansk supersoldat lyckas och snart finner sig Rogers som nu tagit namnet Captain America öga mot öga med nazisternas motsvarighet, The Red skull som hotar att förgöra världen.

Jag är mer än nöjd efter att ha sett detta alster. Captain America är underhållande, har berättarglädje och ger mig en äkta matine films känsla. Dialogen är relativt välskriven och jag sitter och skrockar till skämt som egentligen är ganska dåliga men tack vare trevnaden blir de roligare än vad de egentligen är. Skådespelarna är mycket bra i sina roller. Tommy Lee Jones är så där butter som bara han kan vara i rollen som Rogers överordnade. Hayley Atwell spelar den klämkäcke engelska agenten Peggy Carter. Hugo Weaving är lysande i rollen som den ondskefulle Johann Schmidt (The Red skull). Tobey Jones var en glad överaskning när han dök upp i filmen och spelar den ryggradslöse vetenskapsmannen Arnim Zola. Redan här är jag mer än nöjd när det gäller filmens rollbesättning men Chris Evans ÄR Captain America. Evans är väl inte direkt Oscars material men precis som Hemsworth som spelade Thor i våras är Evans klippt och skuren i rollen som demokratins försvarare.

Tyvärr drar kackiga CGI-effekter och ganska oengagerade actionscener när man slåss mot nazisterna ned betyget. Jag saknar ”wow” scener i filmen. Nu blir det bara lite standardfighting mot nazisterna, det är inte speciellt spännande eller spektakulärt vilket var synd för filmen hade potential att bli en riktig höjdare.  Ja, det kändes lite oengagerat och påskyndat ibland. Höjdpunkterna låg snarare hos karaktärernas samspel mellan actionscenerna. Jag får också ta och tillägga att Captain Americas dräkt inte är något mästerverk, den är ganska ful och lite småtöntig.

 Jag gillar verkligen att  man, trots olika regissörer, lyckats skapa känslan av att Captain America utspelas i samma universum som Thor och Iron Man m.fl. Det är inte bara det att man droppar hintar i filmerna utan man har bemödat sig att få produktionerna att såväl visuellt som bildberättartekniskt påminna om varandra. Detta minns jag att jag upplevde som en av styrkorna i Marvels serietidningar på den tiden jag hetsläste dem.   

Sitter man kvar (vi var ensamma kvar som vanligt…nördigt?…döm själva.) till eftertexterna rullat klart belönas man med en kort trailer till nästa års begivenhet: The Avengers och där fick jag min ”wow” upplevelse och har redan nu visualiserat mig med ett stort leende på en biograf nära mig i maj 2012.  Kan förhoppningsvis bli riktigt bra. När det gäller Captain America så fann jag mig underhållen utan att för den skull gå i taket av lycka.

Regi: Joe Johnston

Filmitch: en stark 7/10

Marcus: en svag 7/10

Comborecension:The Green Lantern (2011 USA)

Ja då var det dags att gå på bio igen med herr Filmitch. Den här gången blev det superhjältefilmen Green Lantern, en serietidning jag inte är särskilt bekant med förutom hans förekomst i den gamla serietidningen Gigant som gavs ut i Sverige på 80-talet. Filmens handling i korthet: Universum är indelat i ett stort antal sektorer som beskyddas av en slags intergalaktisk poliskår kallade Green Lanterns. De är utrustade med ringar som ger dem förmågan att framkalla det de kan göra sig en bild av i hjärnan, exempelvis svärd, kulsprutor, bilbanor (jo jag lovar det är sant) o.s.v. Efter att ha sårats dödligt av en förlupen rymdskurk kraschlandar en av dessa gröna poliser på jorden. Innan han dör så utser hans ring en efterträdare som råkar bli den dumdristige piloten Hal. Ska han våga axla ansvaret?

Serieförlaget Marvel  ( X-men, Iron man. Thor, Spiderman m.fl ) har på senare år varit ganska framgångsrika och lyckats revativt väl med sina adaptioner. DC  (Batman, Superman, Green lantern, The Flash ) har däremot har mest stått och stampat om man bortser från Nolans Batmanfilmer. När jag hörde att de skulle göra film om Green Lantern åkte mina förväntningar upp i topp. ”Man kan bara inte misslyckas” tänkte jag. Hå Hå Hå vad jag bedrog mig. Istället för att kontakta Geoff Johns som skrivit serien i en fem-sex år tog man in ett par tre manusförattare som skiter ut en halvdan och ganska ljummen historia. Jag får i sammanhanget ta och erkänna att det kanske inte alltid är det bästa att vara en serienörd när man ser filmer i den här genren då man riskerar att hamna i samma sits som de biobesökare som går och ser filmatiseringen av sin favoritbok. Man sitter och tänker: Vad har de gjort?

Detta är en ganska standardsuperhjältefilm. Lite action, lite kärlek, lite häftiga effekter och lite moralkakor. Jag hade inledningsvis ganska höga förväntningar på filmen då den tecknade serien haussats av herr  Filmitch  och vad jag förstår så är serietidningen bra mycket tyngre än vad filmen är. Man tycks ha tagit fasta på att nå den breda publiken och därmed fått ett ganska urvattnat resultat. Problemet ligger säkerligen på manusnivå för det är egentligen inget fel på varken skådisar eller tekniska aspekter.  Stämningen är lite som i Thor från tidigare i år, lite hejsan hoppsan så där, men det känns, till skillnad från i Thor, lite som om man inte riktigt har haft hjärtat med i produktionen. Ungefär som om man gjort filmen för att den ska göras inte för att man egentligen vill. Jag hade inte tråkigt men jag blev heller inte berörd på något sätt och fick återigen lämna  biografen med ett stort jaha i huvudet.

Det ord som passade min sinnesstämning efter att ha sett filmen är beklämd. Det kunde ha blivit så himla bra. Det kunde ha blivit en alldeles fantastisk film full med action, spänning och humor. De har skådespelarna (Blake Lively, Mark Strong, Peter Sarsgard och Ryan Reynolds)  de har pengarna ( 200 milj $ ), de har regissören Martin Campell. Allt ser rätt ut på åtminstone på pappret men likt en bakfull passagerare på en finlandsfärja skippar man hela smörgåsbordet och går direkt på den kokta potatisen. Ridå. Läs serietidningen istället. Börja med Secret Orgins.

Betyg 4/10

Filmitch: 2/10 årets besvikelse.

Inte speciellt gott men däremot blandat.

HATCHET 2: Att det skulle komma en uppföljare på Hatchet kunde man räkna ut med det man sitter på, att jag min dumma djävel skulle se uppföljaren är också lätt att räkna ut. Uppföljaren är än blodigare, har större bodycount och är naturligtvis sämre än sin föregångare. Då den överlevande från förra filmen klarat sig ur spökmördarens klor anser människan att det klokaste och mest sansade i denna traumatiska situation är att återvända till träsket för att hämmnas och det redan nästa natt. Med sig har hon en hög med jägare som leds av en voodobutiksägare. Tarmar, armar och rullande huvuden och massor av blod blir resultatet och jag har slösat bort 90 minuter på dynga. Det blir inte bottenbetyg trots allt,  då man åtminstone är ganska påhittig när det gäller att ha ihjäl folk. Kan låta bisarrt men det är väl meningen med filmer inom denna genre?

Betyg: 2/10

 

MEGAMIND: En superskurk ,Megamind, lyckas äntligen med sin mission: Han tar kål på sin antagonist. Livet blir efter en stund ganska tråkigt då Megamind inte har någon att slåss mot. Han lösning blir att skapa en ny superhjälte som han kan slåss mot, problemet är bara att hans val till hjälte kanske inte uppfyller kraven. Än en animerad film för vilken iordningen 2010 vet jag inte och fler lär komma 2011. Mega man är vare sig bättre eller sämre än någon av de andra filmerna som fått premiär under årets lopp men det blir lite trist i längden. Inget nytt eller förvånande men ganska snygga animationer.

Betyg: 5/10

EASY A: En highschool komedi som är laddad med moralkakor, fjantiga scener och ganska endimensionella karaktärer, buisness as usual så att säga. MEN samtidigt är det faktiskt en ganska charmig berättelse och man har fått till en ganska bra skådespelarensemble där Emma Stone i huvudrollen är bäst. Vad jag förstår kommer hon att spela Mary Jane i nya Spidermanfilmen och det känns tryggt. Easy A är absolut inget mästerverk men det är en småtrevlig film med ett ganska roligt soundtrack. Många låtar är tagna från 80 tals filmer i samma genre.

Betyg: 6/10

 

The SOCIAL NETWORK: Biografifilmer är oftast vare sig bra eller dåliga. De går alltid hem men det är sällan man får se mästerverk eller magplask. The Social Network handlar om skaparen till facebook och har regisserats av David Fincher. Filmen har hyllats, vunnit en del priser och lär troligtvis inte gå lottlös från oscarsgalan. Det är obegripligt för i min värld är The Social Network en biografifilm som inte skiljer sig speciellt mycket från andra filmer i  genren, kanske lite bättre skådisar och kanske lite mer välgjord men Fincher har i mitt tycke gjort sin mest opersonliga film.

Betyg: 6/10

 

DINNER for SCHMUCKS: En amerikansk nyinspelning av en fransk film från 1998. En chef håller en middagsbjudning där en del av gästerna är minst sagt orginella. Den som har med sig  den ”bästa” tönten vinner chefens gillande. Tim är på väg att bli befodrad och måste hitta en gäst till middagen. Den tragikomiske Barry stöter ihop med Tim som inser att han troligtvis kommer att vinna middagen. Jag gillar Carell och han är bra som Barry vars hobby är att stoppa upp döda möss. Jag skrattar t.om ett par gånger men filmen är en amerikansk standardkomedi med en del förtjänster och många brister.

Betyg: 4/10